Det är en solig höstdag på Humlamaden utanför Veberöd och stallet är fullt av liv och rörelse. Shetlandsponnyn Brossan, 32 år gammal, strosar lös på gården och gör vad som faller honom in, medan ridhästarna förbereds inför morgonens pass. Eva Nordmark står inne i en av boxarna och borstar av den värsta leran. Det är tydligt att både hon och hästen njuter av stunden. På en skylt i stallgången står det ”Tyst område”.
– Allt här är marinerat i lugn och eftertänksamhet. Det är djuren som bestämmer takten, säger hon.
För två år sedan förändrades livet för Eva Nordmark. Då var hon mitt uppe i forskningen om barn med cerebral pares, vilket innebar en stor arbetsbörda och många resor. Dessutom hade hon ansvar för flera doktorander och tidsbristen gjorde att hon slarvade med både mat och sömn. Länge gick hon med diffusa symptom som trötthet, huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Hon trodde att problemet var att hon behövde bättre belysning och kontaktade därför företagshälsan.
– De frågade mig hur jag egentligen mådde och då slog det mig att jag faktiskt inte alls mådde bra.
Remitterades till minneskliniken
Eva Nordmark fick diagnosen utmattningssyndrom. Hon blev också remitterad till minneskliniken där hon genomgick olika tester och provtagningar.
– Alltså, får man en remiss till minneskliniken förstår man ju att det är något som inte stämmer.
Men trots att Eva Nordmark redan misstänkte att hon drabbats av Alzheimers var det ändå ett känslomässigt besked när hon och hennes familj insåg att livet aldrig mer skulle bli detsamma. Efter den första chocken var Eva Nordmark trots allt lite lättad.
– Det är ju inte så att man sätter upp en tio-i-topplista med sjukdomar som man helst vill ha, men många av mina vänner har fått cancer och jag trodde själv att mina symptom tydde på en hjärntumör.
Genom sitt arbetsliv har Eva Nordmark fått möjlighet att lära sig mycket om kroniska sjukdomar och hur man kan leva ett meningsfullt och kärleksfullt liv trots att man är sjuk. Den kunskapen tar hon nu med sig i sin nya roll som patient.
– Självklart blir jag ledsen vissa dagar när jag tänker på framtiden. Även om jag mår bra nu, inser jag att min personlighet kommer att förändras och att den dagen kommer när jag inte längre kan ta hand om mig själv och kan bli omyndigförklarad. Att jag inte får lov att vara med längre. Då unnar jag mig att vara ledsen och gråter en skvätt.
Från forskare till forskningsobjekt
Forskning är fortfarande viktig för Eva Nordmark, men nu i egenskap som patient där hon ingår i olika forskningsstudier. Hon anser att Alzheimerforskningen borde få långt större möjligheter än vad den har idag. För tillfället är hon sjukskriven och väntar på att bli sjukpensionär, men hon sörjer inte arbetslivet, utan anser att hon har gjort sitt och även sett till att det finns folk som kan ta över det hon påbörjat.
– Visst saknar jag många av mina arbetskamrater, men jag har fått andra ”medresenärer” på min väg. Både människor och djur.
En av de senaste ”medresenärerna” är beaglen Lisa som Eva Nordmark fick av sin man när hon blev diagnostiserad. Att ha hund innebär att hon måste strukturera upp dagen och tvingas till rutiner. Även besöken på Humlamaden hjälper henne att passa tider och att planera sin vardag. Hon tycker att det finns mycket stigma runt Alzheimers och upplever att många känner sig osäkra runt henne – rädda att hon ska ha glömt vem de är eller göra något tokigt. Därför är viktigt för henne att vara öppen med sin sjukdom och visa att man visst kan ha ett bra liv trots Alzheimers.
– Jag kommer inte att bli frisk, men kan leva ett friskt liv genom att vara noga med återhämtning och vara sträng mot mig själv när jag doserar mina aktiviteter. I och med att jag saktat ner tempot, njuter jag på ett helt annat sätt av nuet och det jag har omkring mig. Det hade jag inte tid till innan.
Eva Nordmark kom tidigt i behandling för sin Alzheimers och tillhör med sina 64 år yngreprogrammet på minneskliniken – något som hon skämtsamt säger sig vara ganska nöjd med. De bromsmediciner hon tar gör att hon inte längre bör dricka alkohol eller kan köra bil. Själv tycker hon bara att det är skönt att slippa leta parkeringsplats och menar att det är bra träning att tvingas åka kollektivt.
– Jag har på många sätt fått en ny chans. Nu gör jag färre saker, men med mer kvalitet och mitt liv är mycket bättre än innan jag blev sjuk.
– Ett liv ska levas och det är inte säkert att det långa livet är det bästa. Jag tror att det är rätt så fint att dö också, men är tacksam för varje dag jag får.
