Filantrop är ett vackert ord men för mig känns det på något sätt som en alltför högtidlig etikett. I min relation till Lunds universitet känner jag mig mera som den eviga studentskan.
Jag kom till Lund 1945 och hade glädjen att få några lärare som jag tänker tillbaka på med stor tacksamhet. Dit hör Ragnar Josephson, Nils-Gösta Sandblad och Holger Arbman. På en arkeologisk utgrävning i Skåne träffade jag oväntat min blivande make Gad Rausing. Direkt efter min grundexamen blev jag värvad som konstkritiker och fortsatte som sådan fram till 1960, då yngsta barnet föddes och jag också fick andra uppgifter med nya vittfamnande perspektiv och många lärorika resor. Ändå förblev Lunds universitet tillvarons fasta punkt. Det kändes som en välkomnande famn, där fanns kunskap och stimulans. Så är det än idag.
Ändå förblev Lunds universitet tillvarons fasta punkt. Det kändes som en välkomnande famn, där fanns kunskap och stimulans. Så är det än idag.
När Birgit och Gad Rausings stiftelse för humanistisk forskning grundades 1995, tyckte vi att 50 miljoner var en stor summa som kunde hjälpa många humanister landet runt, i all synnerhet som de inte var bortskämda med understöd i samma grand som forskare inom naturvetenskapliga eller medicinska ämnen. Efter min makes bortgång 2000 har jag själv suttit som ordförande i denna stiftelse, där vårt vetenskapliga råd haft årliga möten och bedömt kvalitet i ansökningshandlingarna inför vår utdelning av stipendier. Jag har varje år känt att Lunds universitet inte blivit tillgodosett till den grad som jag skulle önska. Ibland har jag också, rent generellt, kommit att ifrågasätta vissa i mitt tycke långsökta, alltför verklighetsfrämmande projekt. Då har jag önskat kunna knyta humaniora till något mer samhällsnyttigt som kunde bli till glädje för många människor i ett vidsträckt perspektiv.
Detta kan ses som en bakgrund till att jag länge velat göra något av bestående värde för Lunds universitet. Jag har velat peka på humanioras samhällsnytta. Mina vägvisare i det förgångna var vännerna Philip Sandblom och Håkan Westling, båda hängivet humanistiska medicinare och tillika rektorer. I mer än ett decennium har jag också haft förmånen att följa det lärorika programmet på Sandblomdagarna i Fysiografiska Sällskapets regi. Så kom mitt intresse efterhand att inriktas på ämnesområdet medicinsk humaniora som jag fick möjlighet att utveckla tillsammans med fakulteternas företrädare. Detta ledde till en donation 2016 för utlysning av en doktorandtjänst och en lektorstjänst, gemensam för Humanistiska och Medicinska fakulteten. Det handlar om ett komplement till den medicinska utbildning och forskning som verkar för en fördjupad kunskap om mötets och bemötandets roll i sjukvården. Det handlar om medicin som en Human Science som knyter an till egen forskning och mitt livslånga intresse för de estetiska vetenskaperna – konst, litteratur och musik.
Genom en nybildad stiftelse ges det nu förutsättningar att etablera ett centrum för medicinsk humaniora. Min förhoppning är att Lunds universitet blir föregångare då det gäller att visa hur stor betydelse en samverkan mellan de båda fakulteterna kommer att ha för framtidens sjukvård – med människan i centrum.
Birgit Rausing,
Oktober 2020
