Svante Lundgren är religionshistoriker vid Lunds universitet med ett speciellt intresse för armenier och assyrier. Han har noga följt den politiska utvecklingen i Armenien i många år och reder här ut vad som hänt.
Kom kriget som en överraskning?
– Nej inte för oss som följer utvecklingen i området. Azerbajdzjans diktator Ilham Alijev har länge förklarat att förhandlingar inte kunnat lösa konflikten och att den diplomatiska vägen framåt därmed är stängd. Återstår då att lösa det hela militärt.
Vilka faktorer har lett till att kriget kom just nu?
1. Azerbajdzjan har under flera år rustat upp sin militär genom att köpa in avancerade vapensystem från framför allt Turkiet och Israel. Man har därför gjort bedömningen att styrkeförhållandena ändrats på ett avgörande sätt och att Azerbajdzjan kan uppnå en militär seger, i motsats till hur det gick i ”det första” kriget 1991-94.
2. I en intervju för Al-Jazeera lät Alijev förstå att han upplever att Armenien just nu är svagt. Armenien genomgick en fredlig politisk omvälvning, en sammetsrevolution, för två år sedan och den nya regeringen var länge mycket populär. Under det senaste halvåret har dock regeringen haft det svårt. Kritiken mot den har växt och ledaren för det största oppositionspartiet har fängslats. Samtidigt har pandemin drabbat Armenien värre än Azerbajdzjan. Det är uppenbart att man på den azerbajdzjanska sidan upplevde att det nu var en läglig tid att slå till.
3. På grund av att oljepriset är så lågt har Azerbajdzjans ekonomi avsevärt försvagats, vilket skapat folkligt missnöje. I den situationen kalkylerade Alijev att ett framgångsrikt krig skulle mobilisera folket bakom honom.
Hur ser du på utvecklingen framåt?
– Jag är dessvärre pessimistisk vad gäller att få ett snart slut på kriget. Azerbajdzjan har haft det militära övertaget och har lyckats erövra stora områden vid den södra fronten. Det har skapat en våg av entusiasm och höga förväntningar i landet om en total seger, det vill säga att man ska kunna återta alla områden som man förlorade på 1990-talet. Och Alijev behöver en rejäl seger för att säkra sitt eget maktinnehav. Med stärkt självförtroende kan han fortsätta kriget i tron att en storseger är möjlig.
Vilken är Turkiets roll i händelseutvecklingen?
– Alla bedömare har noterat en viktig skillnad mellan detta krig å ena sidan och det på 1990-talet och fyradagarskriget i april 2016 å den andra: Turkiets roll. Turkiet har alltid stött Azerbajdzjan. Azerbajdzjanerna ses som ett broderfolk och man har omhuldat tanken på ”en nation, två stater”. Men Turkiets stöd har tidigare mest varit moraliskt och politiskt. Denna gång är det också militärt.
Så sent som i augusti höll Turkiet och Azerbajdzjan en stor gemensam militärövning. Turkiskt flygvapen har nu deltagit i striderna och Turkiet har rekryterat tusentals syriska krigare för att strida på Azerbajdzjans sida.
–Turkiet förnekar detta, men New York Times har verifierat att turkiska F-16 plan finns i Azerbajdzjan. Såväl rysk som fransk underrättelsetjänst samt respekterade medier som Reuters och The Guardian har bekräftat att syriska legosoldater deltar i kriget. Det aktiva stödet från Turkiet är den viktigaste förklaringen till varför Azerbajdzjan denna gång har det militära övertaget.
Och Rysslands?
– Rysslands roll i detta är intressant. Landet har ett försvarsavtal med Armenien (som inte gäller Nagorno-Karabach), men har också intressen i Azerbajdzjan och har de facto sålt vapen till bägge länderna. Under fyradagarkriget 2016 var det just Ryssland som använde sitt inflytande för att få ett snabbt slut på striderna.
Denna gång tog det en och en halv vecka innan Ryssland agerade mer resolut. Många ser det som ett sätt att ge den nya armeniska regeringen, som inte är lika välsedd i Moskva som den gamla regimen, en liten näsknäpp.
Hur går det med försöken att få ett slut på striderna?
– Tre avtal om vapenstillestånd har förhandlats fram men de har brutits inom en timme. Parterna anklagar varandra för detta, men alla insatta vet att Armenien inte har något som helst intresse av att kriget fortsätter. Det har däremot Azerbajdzjan som har segervittring. Samma dag som den tredje vapenvilan borde ha trätt i kraft höll Alijev ett aggressivt tal som han avslutade med att deklarera att fienden ska ”drivas bort från vårt land ända till slutet”.
– Det akuta nu är att få slut på kriget, men för att inte nya våldsamheterna ska blossa upp igen måste grundproblemet lösas. Den lösning man har sökt och några gånger varit nära att nå, går ut på en kompromiss: själva Nagorno-Karabach förblir under armenisk kontroll, men de omkringliggande områdena som armenierna erövrade på 1990-talet återgår till Azerbajdzjan. Problemet är att det inte finns någon stark opinion för kompromisser i någotdera landet.
Vad säger folkrätten?
– Mot varandra står två viktiga folkrättsliga principer. Azerbajdzjan betonar sin territoriella integritet. Armenierna återigen betonar folkens självbestämmanderätt. När den konflikt som sedan ledde till att krig startade 1988 var 76 procent av befolkningen i Nagorno-Karabach armenier. Dessa ville att landet skulle tillhöra Armenien. Ska inte ett folk själv få bestämma över detta, frågar man på den armeniska sidan. Vår territoriella integritet måste respekteras, säger man på den azerbajdzjanska.
Hur stort är utrymmet för en kompromisslösning?
– Man kan säga att kompromissviljan verkligen inte ökar med fler krig. När vapnen tystnat finns det tusentals familjer som förlorat en familjemedlem i striderna. De kommer att känna stor bitterhet över detta. Tanken på försoning, att man skulle kunna leva sida vid sida – vilket ändå skedde under sovjettiden både i Nagorno-Karabach, Armenien och Azerbajdzjan – är för de flesta helt främmande. Och många motsätter sig att överhuvudtaget ge någonting åt den andra sidan, vilket en kompromiss måste innebära.
