Barnkonventionen – svensk lag sedan 2020 – är tydlig: barn har rätt att komma till tals i frågor som rör dem själva och ”barnets bästa” ska vara avgörande.
– Det finns en stor risk för att begreppet ”barnets bästa” kidnappas och hävdas vara uppfyllt. Men systemet är egentligen inte är riggat för att avgöra det.
Det säger rättssociologerna Anna Sonander och Anna Lundberg som undersökt hur lagen fungerar i praktiken. Hur väl lyckas man med att beakta barns erfarenheter och intressen samt fatta beslut för ”barnets bästa” vid vårdnadstvister?
Deras forskning visar att det finns en tydlig klyfta mellan lagens ambitioner och rättens praktik. Ett grundläggande problem är att barnkonventionen inte definierar vad som är barnets bästa utan det blir en individuell bedömning. Ett annat problem är att domstolar ofta hänvisar till ”barnets bästa”, men utan att föra en direkt dialog med barnet. I stället förs barnets talan indirekt – genom socialtjänstens utredningar och genom vuxnas tolkningar.
Rättegång by proxy
– Det blir en sorts rättegång by proxy, där barnets perspektiv filtreras genom professionella och föräldrar, snarare än uttrycks av barnet självt, säger Anna Sonander.
I praktiken ser processen ofta ut så här:
Socialtjänstens familjerätt gör en utredning och lämnar ett förslag till beslut. Domstolen följer i många fall detta förslag. Samtidigt pågår en juridisk konflikt mellan två ofta mycket arga och sårade föräldrar, företrädda av ombud.
Domarna träffar inte barnen själva eftersom man anser att barn inte bör delta i rättsprocessen. Fördelen är enligt forskarna att man skyddar barn från något som anses skadligt. Nackdelen är att delaktighet via ombud gör barnen helt beroende av vuxnas subjektiva bedömningar med resultatet att begreppet ”barnets bästa” riskerar bli mer retorik än realitet.
– Alla parter i en vårdnadstvist gör anspråk på att de arbetar för barnets bästa; föräldrar, ombud, socialtjänst och domstolar. Även i andra rättsfall – för att motivera en utvisning eller en frihetsberövande åtgärd mot ett barn – åberopas barnets bästa. Det blir en stark moralisk formulering – men många gånger utan innehåll, säger Anna Lundberg.
För att göra det hela ännu mer komplicerat så är barnets bästa ett begrepp som förändras över tid: För några år sedan betonades särskilt föräldrarnas samarbetsförmåga. I dag ser man i högre grad till andra faktorer som exempelvis föräldrars förmåga att sätta barnets intresse främst men även riskfaktorer har kommit att få större betydelse
Har ni några förslag på vad som kan göras för att lagen ska kunna efterlevas?
– Det finns en växande insikt inom rättsväsendet om att domstolen kanske inte är det optimala forumet för att förverkliga barnkonventionens ambitioner. Men vi har inga färdiga reformförslag, säger Anna Sonander. En åtgärd som diskuteras är specialistdomstolar för familjemål, men de flesta domare är skeptiska. Många menar att det skulle vara psykiskt tungt att enbart arbeta med den här typen av mål och att variation behövs.
Forskarna lyfter också barnkonsekvensanalyser som en god praxis i vissa kommuner. Men mer kunskap behövs om hur barns erfarenheter faktiskt kommer fram i rättsprocesser – och om hur domstolar bedömer vad som är barnets bästa.
– Om barnkonventionen ska vara mer än en symbol måste rättsprocessen förändras så att barns erfarenheter verkligen får komma fram. Det kräver bättre sätt att lyssna på barn och mer kunskap om barns perspektiv – och större öppenhet kring hur domstolar egentligen avgör vad som är barnets bästa, säger Anna Sonander.