EU:s jordbruks- och livsmedelssystem står för ungefär en tredjedel av EU:s nettoutsläpp av växthusgaser. Samtidigt kostar extremväder och förlorade skördar – problem som väntas öka i framtiden – redan idag närmare 30 miljarder euro per år.
– Jordbruket har bara lyckats minska sina utsläpp av metan och lustgas med 7 procent de senaste tjugo åren, vilket är små utsläppsminskningar jämfört med många andra branscher eller sektorer. Det är väldigt tydligt att EU:s gemensamma jordbrukspolitik måste förändras, säger Lars J Nilsson, professor i miljö- och energisystem vid Lunds Tekniska Högskola och därtill medlem EU:s klimatvetenskapliga råd, ESABCC.
På väg mot ett misslyckande – med dagens takt
En ny rapport från just ESABCC visar att EU:s jordbruks- och livsmedelssystem inte gör tillräckligt snabba framsteg för att EU ska klara sina klimatmål och att dagens gemensamma jordbrukspolitik – Common Agricultural Policy, CAP – inte leder till sänkta utsläpp, livsmedelssäkerhet och att lantbrukare klarar de ökade klimatrisker som i dagsläget märks tydligast i södra Europa. Även risken för framtida matbrist är något som enligt rapporten måste adresseras av EU.
– Rådet rekommenderar i sin rapport att jordbruksstödet till de verksamheter som släpper ut mest växthusgaser ska fasas ut, och att det införs ekonomiska styrmedel både för minskade utsläpp och klimatanpassning. En annan slutsats är att livsmedelssystemet som helhet måste riktas om mot hälsosammare kost och mindre matsvinn, säger Lars J Nilsson.
Chans att låta förorenaren betala
Budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken är på 50 miljarder euro per år, omkring en tredjedel av EU:s totala budget. Rapporten kommer lägligt eftersom nästa sjuårsbudget just nu förhandlas fram.
– Nu finns en reell möjlighet att stegvis införa priser på utsläppen av växthusgaser och använda intäkterna så att de gynnar jordbrukets omställning och ger en pålitlig matproduktion inom Europa, säger Lars J Nilsson.
”Knyt till åtgärder med bevisad effekt”
Murray Scown är biträdande universitetslektor vid Lund University Centre for Sustainability Studies och har forskat om CAP utifrån hur väl EU:s jordbrukspolitik bidrar till de globala hållbarhetsmålen. Han understryker att CAP är den enskilt starkaste finansiella mekanismen som EU har för att styra jordbruket i linje med sina klimatmål.
– En omarbetad jordbrukspolitik kan användas för att ge jordbrukare ekonomiskt stöd i omställningen och stärka klimatanpassning och insatser för att begränsa klimatförändringarna. Men CAP-stödet för klimatanpassning måste knytas direkt till åtgärder som har bevisad effekt.
Dock är Murray Scown osäker på om rådets förslag verkligen kommer att hörsammas.
– Tyvärr ser jag det som osannolikt att jordbrukspolitiken styrs om, inte minst med tanke på att den hittills inte gått i linje med de globala målen. Vi får nog följa hur de politiska förhandlingarna och även jordbrukslobbyn kan komma att påverka CAP.
Från ettåriga till fleråriga grödor
Lennart Olsson, professor i geografi vid Lund University Centre for Sustainability Studies, vill betona vikten av att i grunden reformera hur jordbruk bedrivs i Europa. Han forskar på hur vi kan ställa om från ettåriga grödor – som utarmar jordhälsan, kräver höga mängder bekämpningsmedel och årligt utsäde – till helt nya perenna grödor som växer tillbaka år efter år.
– Jordbruk ses ofta som en källa till så kallade residuala utsläpp, alltså utsläpp som är svåra att få bort helt. Men en övergång från dagens nästan totala dominans av ettåriga grödor till nya, fleråriga polykulturer har potential att omvandla jordbruket till en kolsänka. Att anpassa, förädla och skala upp nya fleråriga spannmålsgrödor skulle också kunna bidra till livsmedelssäkerhet under de klimatförhållanden som vi kan förvänta oss framåt, säger Lennart Olsson.
”Vägen fram är ökad kolinlagring”
Lovisa Björnsson, professor i miljö- och energisystem vid LTH, är inne på ett liknande spår när hon lyfter förlusten av organiskt material i åkermark.
– Minskad mullhalt i torvmarker ger ett stort tillskott av växthusgaser till atmosfären, och att bryta denna utveckling ska precis som EU:s klimatråd föreslår vara en prioriterad åtgärd.
Men det är också viktigt att vända utvecklingen för mineraljordar, som utgör huvuddelen av åkermarken i Europa, menar Lovisa Björnsson.
– Även om växthusgasbidraget som följer av minskad mullhalt i de mineraljordar där vi odlar ettåriga grödor är förhållandevis litet leder det till andra problem, som ständigt försämrad bördighet, vattenhållande förmåga och dränering. De här egenskaperna är kritiska för ett resilient livsmedelssystem, säger Lovisa Björnsson.
Precis som Lennart Olsson anser hon att en viktig väg framåt är att öka kolinlagringen:
– EU kan stimulera så kallad carbon farming som innebär att jordbrukare tillför och ökar inlagringen av organiskt material i mineraljordar. Exempel på sådana åtgärder är att odla mellangrödor, och att använda biogödsel från biogasanläggningar, något som är vanligt i Sverige, säger Lovisa Björnsson.
Bioteknik kan minska importberoendet
Cecilia Tullberg är föreståndare vid FORCE – Center för livsmedelsresiliens och konkurrenskraft. Hon forskar vid Lunds Tekniska Högskola om bioteknik och nya sätt att framställa mat genom att använda jordbrukets så kallade restströmmar, till exempel med hjälp av mikroorganismer och enzymer.
– EU både kan och bör ställa om jordbruket. Framför allt gäller det att satsa på hållbara, fossilfria alternativ där vi minskar importberoendet av insatsvaror som drivmedel, gödsel och utsäde, säger Cecilia Tullberg.
För att lyckas ställa om behöver EU också i högre grad främja det som produceras inom unionen, menar hon.
– Till exempel måste vi minska sojaimporten och använda bönor och ärtor som främjar jordhälsan och kan växa mer lokalt. Vi behöver bli bättre på att ta vara på allt som produceras, och på att använda både jordbrukets och livsmedelsproduktionens sidoströmmar. Biotekniska lösningar kan bli viktiga verktyg för det.
Mer närodlat i framtiden
Vad säger hon som livsmedelsforskare om den heta potatisen – köttätandet?
– Vi behöver generellt konsumera mer baljväxter och fullkorn för hälsans och klimatets skull, och mindre kött. Däremot är djurhållning en viktig del av det svenska livsmedels- och jordbrukslandskapet – inte minst för biodiversiteten och för resiliensen hos lantbrukarna. Så när vi äter kött är det desto viktigare att välja hållbart producerade alternativ, säger Cecilia Tullberg.
För konsumenter skulle ett mer hållbart livsmedelssystem kunna generera mer närodlad och lokalproducerad mat, till gagn för både kvalitet och smak.
– Med ett säkrare och mer flexibelt livsmedelssystem ökar också sannolikheten för att vi kan producera mat inom EU i flera generationer framåt.
