Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Lyhörd träning bästa vägen framåt

Två män i en simbassäng
Albert Eriksson och ”hans” patient Ronny Karlsson har fått bra kontakt under utbildningstiden. Foto: Kennet Ruona

Ronny Karlsson lämnar rullatorn vid bassängkanten och tar sig sakta men säkert ner i det 31-gradiga vattnet medan Albert Eriksson går tätt bakom, beredd att stötta upp om det skulle behövas. Han är student på fysioterapiprogrammet och tillsammans med Anna Hermann gör han sin verksamhetsförlagda utbildning på Orups rehabmedicins avdelning för högspecialiserade hjärnskador.

Trots den tidiga morgonen är bassängen full av patienter som tränar i det varma vattnet. Längs kanten av bassängen står inplastade träningsscheman som visar olika övningar. Ronny Karlsson har varit på sjukhuset i en vecka. För ett par månader sedan blev han fästingbiten och drabbades av TBE. Nu har han fått problem med motorik och balans och behöver träna kroppen för att kunna fungera i vardagen igen. Även om han bara varit på Orup en kort tid går utvecklingen framåt för varje dag.

– Vattenträning är viktigt för att stärka upp musklerna i ben och bål så att han kan stå mer stadigt och bli mindre rädd för att falla, förklarar Albert Eriksson.

Egna patienter

Ronny Karlsson är en av ”hans” patienter under utbildningen och träningen i vattnet är en av flera behandlingsåtgärder. Albert Eriksson blev först intresserad av yrket när han själv fick problem med knäna och blev behandlad av en fysioterapeut. Han tycker att det känns stimulerande att kunna hjälpa människor med deras hälsa och bidra till deras utveckling. I början på utbildningen hade han mest tankar om att jobba med idrottsskador, men nu har han fått en bredare uppfattning om vad en fysioterapeut kan göra och skulle kunna tänka sig att jobba på vårdcentral där det finns en stor variation av patienter.

Kvinnlig sjukgymnast hjälper man i rullstol
Anna Herrmann tränar armstyrka med Åke Andersson i gymmet. Foto: Kennet Ruona

Även om det till en början kändes nervöst att träffa patienterna, har både Albert Eriksson och Anna Hermann längtat till den verksamhetsförlagda utbildningen. Trots att de tillsammans med studiekamraterna vid fysioterapiprogrammet har övat på varandra och simulerat olika skadescenarier i rollspel, är det en helt annan sak att stå inför verkliga patienter.

– Det är annorlunda att gå in i sin yrkesroll och vara professionell när man träffar någon som kanske har ett ­komp­licerat multi­trauma, säger Albert Eriksson.

Fin respons från patienterna

De upplever att de har fått mycket stöd från sina handledare och fin respons av patienterna. Mötet med patienterna står i centrum och det är viktigt att vara lyhörd.

– Varje människa är unik och behoven skiftar. En del är pratglada och en del mer tystlåtna och kan ha kognitiva svårigheter där kommunikationen kan bli en utmaning. De flesta är väldigt öppna och vill att vi studenter ska lära oss så mycket som möjligt, säger Anna Hermann.

Ann-Kristin Alkhed har varit hand­ledare för studenter på avdelningen för hjärnskade­rehabilitering sedan början av 2000-talet. Hon tycker att det hade varit bra med lite längre praktik, eftersom det tar tid att komma in i verksamheten. Samtidigt har hon respekt för allt som programmet ska innehålla. Kontakten med studenterna upplever hon som positiv och lärorik även för handledarna, som tvingas vara på tårna för att kunna svara på frågor. Under utbildningens gång får studenterna möjlighet att ta mer och mer ansvar för patienterna och dessutom hålla i olika gruppverksam­heter. Det innebär att handledarna successivt kan ta ett steg tillbaka.

Detektivarbete att rehabilitera hjärnskadade

Ann-Kristin Alkhed menar att hjärnskade­rehabilitering är ett riktigt detektivarbete – att ta reda på vem patienten var före olyckan eller sjukdomen och hur skadan har påverkat personen.

– Att jobba med rehabilitering är väldigt stimulerande, svårt, utmanande och härligt! Tänk att få vara delaktig i ett team tillsammans med patienten och göra det så bra som möjligt i en svår situation – det är häftigt. Det går att bidra med mycket även för de svårast drabbade.

Två sjukgymnaster hjälper en man
TszYuk Ho kontrollerar Åke Anderssons rörlighet efter tejpningen med kinesiotejp. Anna Herrmann studerar tekniken noga. Foto: Kennet Ruona

Klockan har blivit halv elva och det är dags för Anna Hermann att träna överkroppsstyrka med Åke Andersson. Han har varit på sjukhuset ett par veckor efter ett multitrauma som har gjort att han hamnat i rullstol. Men först visar fysioterapeut ­TszYuk Ho hur man stabiliserar hans värkande axel med kinesiotejp. Redan efter första tejpen märks markant skillnad i Åke Anderssons rörelseförmåga.

Därefter fortsätter behandlingen och Anna Hermann instruerar Åke Andersson hur han ska jobba med det elastiska gummibandet för att öka armstyrkan. Handledare finns alltid nära till hands om det skulle behövas eller om det uppstår frågor. Anna Hermann är positivt överraskad över hur många fysioterapeuter som finns på sjukhuset och den teamkänsla som råder här.

– Jag lär mig jättemycket bara genom att vara här och se hur personalen bemöter patienterna i deras specifika situation.

­­

Rehabmedicin på Orup

Det finns två högspecialiserade avdelningar på Orup, en för ryggmärgsskadade och en för personer med förvärvad hjärnskada. Den finns även en slutenvårdavdelning, som arbetar med specialiserad allmän rehabilitering, tar emot patienter med bland annat stroke, multi­trauma och neurologiska sjukdomar eller transplanterade.

Slutenvårdsenheten har plats för runt 36 patienter som stannar i 6–10 veckor. Patienter med ryggmärgsskada följs under hela livet.

I verksamheten bedrivs även öppenvårdsrehabilitering, där patientantalet varierar.