Textversion av poddavsnittet om Naturvetenskapliga kandidatprogrammet i Fysik
Här följer textversionen av poddavsnittet Plugga naturvetenskap – Fysik.
Om poddavsnittet
Lunds universitets podd "Plugga naturvetenskap – Kemi"
Inspelningsdatum: 24 mars 2021
Medverkande:
- Hedda Thomson Ek, miljövetarstudent, moderator
- Hanna Sjö, fysikstudent
- Johan Zetterberg, universitetslektor
Intro
Vad skiljer en naturvetenskaplig fysikutbildning från en teknisk fysikutbildning? Och vad får man för experiment? De här frågorna och många fler får du svar på i detta poddavsnitt om fysikutbildningen vid Lunds universitet.
Om oss som deltar i podden
Hedda: Välkomna till det här avsnittet som kommer att handla om kandidatprogrammet i fysik. Jag heter Hedda Thomson Ek, och med mig idag har jag universitetslektorn Johan Zetterberg och studenten Hanna Sjö. Och vilka är då ni som ska få ge oss lite mer insikt i det här fysikprogrammet?
Hanna: Jag heter Hanna sjö och är masterstudent inom allmän fysik, men jag läste kandidatprogrammet i allmän fysik innan.
Johan: Jag heter Johan och jag är föreläsare, forskare, och jobbar som universitetslektor på universitetet. Jag undervisar rätt så mycket under första året på fysikprogrammet. Och så forskar jag och skjuter lite laser.
Hedda: Vad är det du forskar inom?
Johan: Jag jobbar med att titta på gränsskiktet mellan yta och gas. Alltså på förändringar i gasen när vi har ett material, typiskt katalytiskt material, som blir aktivt så att det kan omvandlas eller snabba på en process.
Vad innebär det att studera fysik?
Hedda: På universitetet kan man läsa ganska många olika inriktningar inom fysik, och till en början är ni en större klass än bara de allmänna fysikerna. Vi ska komma in på vad som skiljer sig mellan de här utbildningarna, men först vill jag höra om hur ni kom in på fysiken. Vad var det som väckte ert intresse för fysiken?
Johan: Det handlar om att man är intresserad av att studera sin omgivning och försöka förstå den. För min del så har jag en pappa som är fysiker och på så vis har jag blivit exponerad för det. Jag har alltid tyckt att naturvetenskap har varit intressant, så när jag stod där i valet och kvalet efter att ha läst naturvetenskap på gymnasiet, stod det mellan kemi och fysik, och sedan så singlar man slant och då blev det fysik. Sen så har jag har jag inte kommit därifrån.
Hedda: Singlade du också slant Hanna, eller hur hittade du hit?
Hanna: Jag valde faktiskt inte kandidatprogrammet i fysik till att börja med. Min plan från början var att bli fysiklärare på gymnasiet, så jag började på lärarprogrammet först. Min första kurs på universitetet var tillsammans med kandidatprogrammet i fysik, och då blev jag så kär i utbildningen och i omgivningen, och alla jag lärde känna, så då stannade jag kvar där och nu är jag fast. Men jag har alltid tyckt om naturvetenskap och matte, så det var ett ganska självklart val för mig att det skulle bli åt det hållet.
Johan: Men det är inte kört med en lärarutbildning, du kan fortfarande bli lärare, och det är rätt schysst ändå.
Hanna: Det finns ju alltid den valmöjligheten. Så det är väldigt öppet, och det är en av fördelarna med programmet: det finns mycket man kan välja att göra sen.
Hedda: Och det tar oss in lite på den viktiga frågan: vad är fysik för något? Vad är det man ger sig in på när man studerar fysik?
Hanna: För mig är fysik att man försöker förklara världen runt omkring sig, och det kan vara på väldigt olika skalor. Det kan vara allt från rymden och planeter, till de minsta små detaljerna i de minsta byggstenarna av världen.
Johan: Absolut, jag tycker att du summerar det alldeles utmärkt Hanna. Det är ju fysik. Men sedan används ju fysik på så många olika ställen. Nu har vi täckt allt det här från det minsta till det största, men fysik finns även om man går in och tittar på att vi exempelvis får mobiltelefoner att fungera, att vi har en touchdisplay som fungerar, eller hur vi kan elektrifiera industrin eller elektrifiera vår fordonsflotta. Alla de här sakerna är fysikaliska lösningar som behövs. Visst det krävs ingenjörer som hjälper till att utveckla det, men det krävs också fysiker för att vi ska kunna dra nytta av de här sakerna. För mig är fysik, precis som Hanna säger, allt från det allra minsta till det allra största, plus alla de mest spännande tillämpningarna.
Hur är programmet upplagt?
Hedda: Det finns ju som sagt flera olika delar av fysiken, och det får man känna på redan under gymnasiet och grundskolan. Hur skiljer det sig när man går från gymnasiet till att läsa fysik på universitetet?
Hanna: Första terminen på fysiken är lite av en övergångsperiod, så att det är lite av en brygga mellan gymnasiet och hur det blir sen. Man får börja träna på att vara lite mer självständig och ta lite mer ansvar för sitt eget lärande, men man har fortfarande ganska mycket stöd från lärarna runt omkring. Det är mycket som en introduktion till hur det är att vara en universitetsstudent, men i allmänhet är det mycket mer ansvar på studenten själv.
Johan: Vårt fysikprogram är ett av de få i världen där man inte börjar läsa massa matematik, utan man börjar med att läsa fysik, och det här är otroligt viktigt tror jag av flera olika anledningar. Bland annat är det just den dockningen som sker mellan gymnasiet och universitetet.
Om man nu är intresserad av fysik, då ska man ju börja läsa fysik det första man gör, så att man får känna på ämnet som man är mest intresserad av. Man börjar med att läsa fysik och kommer tidigt in i en social kontext. Likt de andra naturvetenskapliga ämnena överlag så är fysiken ett ganska socialt ämne, och börjar med laborationer tidigt, så redan ett par dagar in i utbildningen börjar man med laborationer, vilket är viktigt.
Hedda: Så när man börjar läsa börjar man med fysiken, och sen kommer matematiken in så småningom. Varför behöver man matematiken också?
Hanna: Matten behövs väldigt mycket senare i många kurser. Den första terminen är som sagt lite mer introduktion till fysiken med laborationer, hur man skriver rapporter och mycket annat viktigt. Sen behövs matten för att man ska kunna gå vidare och gå djupare in i fysiken.
Johan: Det här med matematiken är ju, lite klyschigt, ett språk som vi använder, det är ett redskap. Fysik är en empirisk vetenskap. Allting grundar sig i experimentet och utan experimentet så faller vi åt matematiken eller filosofi. Empirin och experimentet står i centrum, och sen vill vi beskriva det som vi ser, observationen. Vad är det som händer när vi gör det här experimentet, så som att bollen faller när vi släpper den. Då gör vi beskrivningar av det. Det ena sättet att göra beskrivningar är att måla upp med ord eller rita en bild, vilket vi delvis gör. Det andra sättet för att vi ska kunna förutse vad som händer är att bygga modeller. När vi bygger de modellerna så gör vi det med matematik. Man måste inte vara världsbäst på matematik för att man ska bli en hygglig fysiker, men man måste behärska lite grann.
Hanna: Det är också först i matte-kurserna som man lär sig programmering och det är också någonting man använder sig genom hela utbildningen. Ska man kunna använda det man mäter så behöver man ofta programmera på något sätt.
Johan: Jag skulle vilja säga att programmering blir viktigare och viktigare i alla de naturvetenskapliga ämnena när det gör analys av data. Nuförtiden blir det ofta stora mängder data och då är det ännu viktigare att man har en effektiv programmering för att kanske kunna analysera den. Alla de här delarna hänger så intimt ihop, fysiken och matematiken och även programmering.
Hur skiljer sig allmänna fysikutbildningen från andra fysikinriktningar?
Hedda: Först läser man en del fysik, och sen får man med sig språket med matematiken och programmeringen. När splittras ni från de andra fysikerna och går er egen väg i den allmänna fysiken?
Hanna: Det börjar lite efter tredje terminen då vissa börjar få lite andra kurser, men i stort sett de två första åren läser alla tillsammans. De två första åren ger lite av en bild av vad de andra fysikinriktningarna gör. Vi hade exempelvis någon föreläsning i astrofysik där man fick se vad en astrofysiker håller på med. Det är bra att ha sett även om man inte är inne på det spåret, och det ger en chans att ändra sig till det man är intresserad av.
Johan: Det du säger är jätteviktigt Hanna. En av anledningarna till att man har gjort att de olika grenarna läser tillsammans de första två åren, är att man ska få känna på vad det är man håller på med. Det man möter på universitet är ganska annorlunda än det man har sett på gymnasiet, och därför är det viktigt att det finns en stor flexibilitet i systemet under de första två åren, där man faktiskt kan byta nästan hur man vill. Det tror jag är jätteviktigt. Och det ser vi också att studenter gör i rätt så stor utsträckning. Det är jättevanligt och det ska det vara.
Hanna: Och det ger också en bra gemenskap att det är fysik som ett brett ämne och inte så uppdelat. Det gör att man kan lära känna alla från de olika utbildningarna och känna sig som en utbildning, även om man delar sig lite på slutet.
Johan: När du väl har passerat de här första två åren så har du passerat det som är bas-blocket, och det som är stämpeln på vad man måste kunna om fysisk för att du ska kunna kalla dig fysiker från Lund. Sen så ska man välja helt efter eget fritt hjärta. Det innebär att redan i kandidatprogrammet så har du ungefär 45 poäng som är helt valfria om man läser det allmänna programmet. Det innebär att du kan läsa ekonomi eller språk eller vad du vill, och det gör folk, kanske i lite för liten utsträckning, för det är ofta så att de fastnar i fysiken i alla fall. Läser du exempelvis astronomi så är det dem poängen du använder till din specialisering. Så de allmänna fysikerna de sprids då mellan de olika ämnesområdena, så att vissa kommer att läsa kurser inom partikelfysik, vissa inom atomfysik eller fotonik, och vissa inom fasta tillståndets fysik och ytor.
Hanna: Och det finns jättemycket att välja på, det finns många fysikkurser. Och vissa av kurserna delas även med de som läser fysik med studenter från Lunds Tekniska Högskola (LTH), så man kan blandas med ingenjörer också. Antalet studenter skiljer sig väldigt mycket mellan de olika kurserna, det kan vara 6 studenter i ena kursen till 80 studenter i den andra.
Johan: Och det gör också att vill du som allmän fysiker läsa astronomi exempelvis så går det alldeles utmärkt.
Vad är skillnaden på det naturvetenskapliga fysikprogrammet och teknisk fysik?
Hedda: Hur ska man tänka om man på gymnasiet är väldigt intresserad av fysik och kan tänka sig att studera vidare när det finns så många olika fysikutbildningar att välja mellan.
Hanna: Jag tänker att om du är mer intresserad av att göra experiment och åt det hållet så ska du välja allmän fysik, men om du mer är åt matte-hållet inom fysik och vill sitta och räkna så ska du nog läsa teoretisk fysik. Men det är fortfarande väldigt brett. Jag tror att om du är intresserad av fysik, så ska du söka någon av inriktningarna, sen går det att bestämma sig senare vilken inriktning du vill ha. Men om du under gymnasiet gillade att koppla och göra laborationer och sådant så är allmän fysik ganska självklart tror jag.
Johan: I och med flexibiliteten så spelar det absolut ingen roll vilken av inriktningarna man väljer. Välj och testa och känner man då under tiden att man vill byta så ordnar vi det. Den frågan som är vanlig när man kommer ut annars är väl egentligen inte vilken av fysikutbildningar man ska välja, för det brukar man kunna förklara ganska snabbt att det spelar ganska liten roll.
Det är vanligare att man får frågan om man ska läsa fysik på naturvetenskapliga fakulteten, som de här kandidatprogrammen, eller en utbildning i teknisk fysik som också finns att läsa i Lund. Båda de utbildningarna är fantastiskt bra, och de kompletterar varandra på ett utmärkt sätt, vilket de ska göra. Man läser på olika sätt. På naturvetenskapliga sidan så läser man mer koncentrerat ett ämne i taget, och vi har längre laborationer. Istället för fyra timmar som det oftast är på LTH så gör vi nästan alltid heldags laborationer för att man ska kunna penetrera ämnet bättre.
Vi koncentrerar oss mer på fenomen än på lösningar. Ingenjörsutbildningarna är rätt så problembaserade på det sättet att man vill hitta lösningar, men det underliggande fysikaliska förklaringen spelar inte lika stor roll. Det här är förstås väldigt generaliserande. Men på den naturvetenskapliga sidan är man oftast mer intresserad av det underliggande problemet är och varför det uppstår. Och om man då tittar på en större arbetsgrupp så behöver man ju båda typerna av människor.
Med den flexibiliteten som man har på de naturvetenskapliga utbildningarna, och den förankringen som finns både i teori och experiment, så tycker jag nog att om man är väldigt intresserad av fysik så är fysikutbildningen generellt en bättre utbildning. Inte bättre som att den har ett bättre innehåll, men bättre lämpad. Det är min personliga åsikt, och folk får ju tycka vad de vill, men när man pratar med blivande studenter om det här så brukar folk börjar fundera lite grann och titta lite mer på vad utbildningen egentligen innehåller. Då ser man att med den valfriheten som man har på de naturvetenskapliga utbildningarna, gör att man kan kombinera det med andra ämnen. Här kan du också läsa mer fysik än vad du kan göra på en teknisk utbildning och bli djupare, du kan bli spetsad, eller bredare. Du väljer det själv, och det tycker jag är ett jätteviktigt argument. Man är inte stöpt i samma form på samma sätt, och det finns det på gott och ont. För min del så tycker jag att den friheten, som naturligtvis medför att man måste ta ett ansvar, att den är fantastiskt bra och viktig.
Hedda: Funderar du Hanna någonting på teknisk fysik, eller har de i din klass funderat på skillnaden mellan de två utbildningarna?
Hanna: Absolut, jag tror att det är många naturvetenskapliga fysiker som någon gång under sin utbildning har en stund där de funderar om de inte ska bli ingenjör istället. Jag har nog aldrig haft den tanken, men jag vet andra som har haft den. Lite som Johan säger så går man en ingenjörsutbildning så är man lite mer stöpt i en form, vilket gör att man har en tydligare stämpel på vad man gör för utbildning. I den naturvetenskapliga utbildningen kan man välja sin egen utbildning mer, vilket jag tycker är väldigt skönt och väldigt bra.
Men det kan också vara svårare att beskriva sen på arbetsmarknaden, när du inte har en form som du stöpt i, och att försöka få dem att förstå att vi bidrar på ett annat sätt.
Hedda: Så man kan gå vidare efter kandidaten, men man kan också läsa en masterutbildning. Vad finns det för masterutbildningar att fortsätta med? Och måste man fortsätta i Lund eller finns det annat att välja på också?
Hanna: Självklart kan man lämna Lund och det är ju en hel del som gör det också, både för andra länder, men också för andra delar av Sverige. Inom just fysik i Lund så finns det finns några fler specialiseringar än vad det finns på kandidatnivå, men det är inte så bestämt vad du ska läsa för kurser. Även där är det ganska brett och fritt att välja olika inriktningar.
Johan: Fysikutbildningen från Lund är ju en väletablerad internationell utbildning. Vi har studenter som läser vidare masterprogram utomlands eller på andra ställen i Sverige, men väldigt många väljer att stanna kvar i Lund. När man kommer till ett så stort universitet så rör man sig i en internationell miljö. Vi har ju ett kandidatprogram som är helt utformat på engelska och från tredje terminen så är allting på engelska. Och delar av det första året är också på engelska, och kurslitteraturen är ofta på engelska. Det gör som sagt att man har hela världen som arbetsmarknad efter att man är klar.
Vad kan man arbeta med som fysiker?
Hedda: När man är färdig med sin masterutbildning, hur ser det ut om man vill gå vidare inom akademin och forska?
Johan: Vill man fortsätta in i akademin, oavsett om man vill fortsätta i Lund eller om man vill fortsätta någon annanstans, så är nästa steg att doktorera. Det är en utbildning som är fyraårig i Sverige, men på de flesta andra ställen i Europa är den treårig. I Sverige får man en anställning, och får betalt under tiden, och då är det i princip enbart forskning du gör. Du kommer in i ett forskningsprojekt och driver ett forskningsprojekt.
Hedda: Och Hanna du kommer också snart behöva göra ett val, vet du vad du vill göra när du är klar med din master?
Hanna: Just nu vill jag fortsätta och se om jag kan hitta en doktorandtjänst, men jag har lite mer än ett år kvar, så vi får se vad som händer.
Hedda: Om man inte vill fortsätta inom akademin, vilka är de typiska arbetsplatserna i samhället man kan jobba?
Johan: När jag får den frågan brukar jag fråga vad man inte kan vara. Fysik är en otroligt bred utbildning, och då menar jag inte bara kunskapsmässigt för att det fattar nog alla att man kan ha nytta av de fysikkunskaper vi får med oss. Modell-tänkandet och förmågan att bygga upp, och observera sin omgivning, att göra mätningar och dra slutsatser för mätningar är viktigt överallt.
Innan börskraschen för drygt tio år sedan så var finansmarknaden den marknaden i Storbritannien som anställde flest disputerade fysiker, mer än High Tech-industrin. Man försökte förutsäga vad som händer, för om du kan förutsäga det så kan du också göra större pengar, och bättre investeringar. Det gör man med hjälp av modeller. Samma sak är det med försäkringsbolag, där man bygger modeller, jobbar exempelvis tillsammans med matematiker för att utveckla verktyg. Det är jättevanligt att folk hamnar på den typen av ställen.
Men det är naturligtvis kanske ännu vanligare att man hamnar på någon typ av tekniska High Tech industrier, alltifrån små startup-bolag med ett par personer, till större bjässar som Axis. Man hittar dem nästan överallt dem där fysikerna.
Nu har jag inte sett de senaste siffrorna, men i de senaste som jag läste så var övergångstalet för en fysiker ett år efter slutförd utbildning ungefär 90 procent, det vill säga att 9 av 10 fysiker hade ett yrke efter ett år efter examen. Och av de så var det ungefär 90 procent som dessutom hade ett yrke som de anser vara relevant för den utbildning de har läst. Kan man ha sådana siffror då har man kommit långt. Det är nästan bara läkarprogram och psykologer och andra yrkesutbildningar som kan slå det.
Hur går laborationer och experiment till?
Hedda: Nu har vi förstått att fysiken är viktig, och att man kan göra väldigt mycket som fysiker. Om vi går tillbaka lite in i utbildningen så pratar vi tidigare om att man gör laborationer och experiment. Vad är det för typ av experiment ni har gjort under utbildningen, och varför är det viktigt att man gör experiment? Varför kan man inte bara läsa i en bok vad som skulle hända?
Hanna: Man får en bättre bild av vad som faktiskt händer om man får göra det själv och inte bara se det på papper. När man faktiskt får testa på att göra det själv så får man en helt annan förståelse. Hur experimenten ser ut kan vara väldigt olika. Det kan vara allt från att man sitter och kopplar ihop batterier och sladdar till att, som i mina valbara kurser, göra experiment på MAX IV som är en jättestor anläggning, så det finns hela bredden av vad de här experimenten kan vara. De ger en möjlighet att faktiskt applicera det man läser i boken och se att det faktiskt fungerar på riktigt.
Johan: Man hade aldrig frågat en violinist om den personen hade lärt sig spela fiol genom att titta på Youtube eller läsa en bok. Man måste träna. Det är fingerfärdighet och det handlar om att lära sig att jobba med händerna, men framförallt också med metodiken. Hur går jag vidare? Hur ställer jag nästa fråga? Hur kan jag sätta mina randvillkor så att experimentet ger mig ett rättvist svar på det jag är ute efter? Det går inte att läsa sig till. Har du aldrig gjort experiment och aldrig förstått hur man sätter upp ett experiment, och vilken metod du måste jobba för att ta det framåt, då kommer du alltid att ställa villkor som inte är uppfylld bara i en verklig värld. I modeller kan du göra det vill, men det kan du inte göra i verkligheten, utan då har man vissa givna saker som man måste leva efter.
Hedda: Vad har varit det roligaste experimentet som ni fått göra under utbildningen?
Hanna: Johans kurs är ett ganska bra exempel för där är en av de första laborationerna som studenterna gör. Det är en sådan laboration som kanske inte känns så avancerad, där man ska koppla ihop batterier med sladdar och lite olika komponenter, och sedan mäta på det.
Det kanske känns ganska enkelt när man ser det på papperet, men det tränar både att man ska ta någonting från pappret och göra det i verkligheten, men också det här att om du stöter på ett problem så ska du själv försöka lösa det. Över allt i experiment senare, och när du gör ditt kandidatprojekt, så kommer du alltid stöta på problem och hinder. Och det finns inte alltid någon som kan ge dig svara på hur det löser det, utan du får själv ta ett steg tillbaka och kolla på vad du ska göra och se hur man ska lösa det. Och det kan man göra ganska enkelt. Sen kanske det inte är den laboration som folk brukar se som den roligaste.
Johan: Det som jag upplever att studenter tycker har varit roligt, och det som jag själv uppskattade mest när jag handledde, är det som vi kallar för experimentella seminarier som ligger på första terminen. Där ska man definiera en frågeställning och ett experiment, och själv skriva en projektplan med en riskanalys, i samråd med en handledare. Sen ska man genomföra experimentet där vi i princip ställer alla resurser vi har möjlighet att ställa till förfogande för att man ska kunna lösa de här uppgifterna. Vi har haft en massa spännande experiment, allt ifrån folk som försöker ta reda på blommors själsliv till att titta på kall fusion.
Det handlar inte om att man måste lyckas med själva experimentet, utan det handlar om hur man tar sig framåt när man stöter på problem, hur man går vidare och hur man kan förmedla experimentet och det resultatet man har kommit fram på ett vettigt sätt till sina kamrater.
Det tycker jag personligen var den roligaste laborationen. Även om man har jobbat med mycket mer avancerad utrustning så var det roligast just därför att man driver hela processen helt själv.
Hanna: Det är också väldigt häftigt att man får göra det redan första terminen. Man själv får försöka komma på en fråga man är intresserad av så tidigt, och sen se vad alla andra har valt för inriktning på det. Det är väldigt häftigt.
Varför ska man studera i Lund?
Hedda: Om man står och väger mellan att plugga i Lund eller någon annanstans. Vad är då säljande argumentet för att studera i Lund?
Hanna: Vi har pratat mycket om varför fysik bra, och varför vi har en bra fysikutbildning här, men man får inte glömma Lund som studentstad också. Jag skulle säga att ingen stad mäter sig med Lund som studentstad. Det finns ett fantastiskt studentliv med väldigt mycket att göra. Vad du än är intresserad av så finns det någonting som du kan göra som student i Lund.
Och sen har vi också ganska häftiga möjligheter i och med att vi har två stora fysikanläggningar precis utanför Lund, både MAX IV och ESS. Det finns en del kontakt däremellan, så man kan vara där och göra projekt som man är intresserad av det. Det är en ganska unik möjlighet.
Johan: Hanna har helt rätt i det. Lund är ju fantastiskt ur alla dem perspektiven och föregångare på många sätt vad det gäller fysiken, och de möjligheterna vi har här. Lund som studentstad är oslagbar i Sverige. Det finns ingenting som kommer i närheten skulle jag vilja sticka ut hakan och säga, men jag har ändå varit på de flesta andra ställena.
Det man ska tänka på när man väljer universitet är att man ska försöka komma till ett stort universitet med så många bananskal som möjligt så man kan halka åt både det ena och det andra hållet. Med dem möjligheterna som ett stort universitet ger så är det inte bara en kvalitetsstämpel utan också en möjlighet för dig att upptäcka någonting helt annat än vad du hade förväntat dig från början.
Hedda: Och Hanna du har varit med i naturvetarkåren, eller hur?
Hanna: Ja jag testade lite allt möjligt. Jag har varit aktiv i studentkåren, och jag har testat att vara aktiv inom nationer som också finns i Lund. Jag har spexat där man sätter upp en teater. Det finns inga gränser för vad man kan göra. Även om man läser fysik så kan man fortfarande vara med och planera stora fester för tusen studenter, det finns allt möjligt.
Johan: Jag tror att många av de som ska välja universitetsutbildning är osäkra på vad de ska välja, när de bläddrar i kurskatalogen, eller scrollar på skärmen. Mitt tips är att de ska gå på magkänslan. Ta steget och hoppa ut i det okända. Passar det inte så kan man byta. Det är inte svårare än så. Första året definierar inte dig som människa för resten av ditt liv. Men när du har gått igenom en hel utbildning då kommer det att förändra dig som människa för hela ditt liv.
Vilken är den viktigaste konstanten?
Hedda: Det finns säkert mycket mer vi skulle kunna gå in på, men vi ska börja avrunda. Nu när jag har två experter i fysiken här så måste ju bara ta reda på några sista detaljer om fysiken. När jag själv läste en fysikkurs på universitet så var det väldigt många konstanter att komma ihåg, och det har säkert ni också stött på. Vilken är den bästa eller viktigaste konstanten i fysiken?
Johan: Jag skulle väl sticka ut hakan och säga att en av de viktigaste konstanterna är ljusets hastighet, för det är den vi idag knyter mest till, av den enkla anledningen att vi är förbannat bra på att mäta tid. Men alla är förstås viktiga.
Hedda: Så lilla ”c” alltså.
Johan: Ja precis och det är skönt också att välja en konstant som inte är uppkallad efter någon gammal gubbe som Boltzmann eller någon sån där.
Hanna: Jag tänkte lite likadant. Förra veckan hade vi våra tentamen och den konstanten jag använde mest då var ljusets hastighet.
Hedda: Bra att vi kunde enas om det, då kan vi stryka alla andra konstanter nu när vi vet vilken som är viktigast. Tack så jättemycket både Hanna och Johan för att ni ville komma hit och berätta mer om fysiken.