Mänskliga kvarlevor i museisammanhang väcker många känslor. Så sent som förra året återbördade – repatrierade, som det kallas – Lunds universitet kvarlevorna av en aboriginsk man till sitt födelseland under en ceremoni i Biskopshuset där Australiens ambassadör medverkade.

– Samlingen är inte genomgången ordentligt sedan den fördes över hit från Anatomiska institutionen. Det finns ganska många frågetecken kvar, och det är därför det är så viktigt att vi gör den här inventeringen. För att rättfärdiga att vi har mänskliga kvarlevor, och för att skapa bättre förutsättningar inför eventuella återlämningar, behöver vi helt enkelt veta mer om individerna som det faktiskt handlar om, säger arkeologen Jenny Bergman.

Hon är antikvarie på Historiska museet och är ansvarig för museets anatomiska samling, där kvarlevorna av i runda tal 2.000 människor vilar.

– Syftet med museets samlingar är inte att de ska ligga där och samla damm, utan att de ska användas. Just anatomiska samlingen är delvis ett resultat av ett mörkt kapitel av både Sveriges och universitetets historia, men det gör det inte mindre viktigt att bevara den. Att förtiga det vore historierevisionism, säger Jenny Bergman.

Söker livshistorier

I samlingen finns ett knappt tjugotal namngivna individer från 1800-talet.

– Vi försöker ta reda på så mycket som möjligt om dem genom att söka i arkiven hos universitetet och regionen, i sjukjournaler och i fängelsearkiv. Vad man kan säga är att det handlar om utsatta människor. Då­tidens lagar bestämde vilka som skickades till Anatomisalen för att dissekeras. Eftersom självmord var stigmatiserat och avkriminaliserades först 1864 hamnade den som tagit livet av sig här istället för att begravas direkt, och några blev alltså kvar på Anatomen. Andra har dött i sjukdom, främst TBC. En avrättades 1817 för att ha mördat en vakt. Några dog i häktet. Drängar, jägare, en soldat. De flesta var män, men även kvarlevorna av en piga och två jungfrur är namngivna.

– Var och en av de här individerna berättar en historia. Och även om det är svåra historier, behöver de få höras. Det känns bra att kunna ge röst åt vanliga människor, åt andra än kungar och adelsmän. Det var mycket det som gjorde att jag fastnade för humanosteologi – att man faktiskt kommer de här personerna nära, även om det är på ett annat sätt, säger Maria Petersen, arkeolog och humanosteolog.

Osteologiska analyser

De flesta kvarlevorna är inte från 1800-talet utan från medeltiden eller äldre, men även om dem kan man få veta mycket om levnadsvillkoren med hjälp av osteologiska analyser. De har hittats när man gjort arkeologiska utgrävningar.

– Vad har de ätit? Var de undernärda, hade de bristsjukdomar? Genom att till exempel mäta lårben kan vi få en bild av deras kroppslängd och den hänger ihop med hälsan: ju bättre näringsintag, desto större förutsättningar för individen att bli längre. Vi kan också ta strontiumprov för att få veta var de fötts och levt de första åren i sina liv, berättar Maria Petersen.

Med ultraviolett ficklampa för att hitta inskriptioner, besök i arkiv och register, tålamod och varsam ompackning går Jenny Bergman igenom låda för låda på hyllorna i museets magasin. Tillsammans med osteologen Maria Petersen och konservatorn Maria Jensen har hon tagit sig an den digra inventeringen. Det handlar om att bringa reda i samlingarna och med självrannsakan, ödmjukhet och respekt ta sig igenom de mörka kapitel som finns i universitetets historia.

– Att gömma undan eller skämmas för samlingen, hur den har kommit till och vad den innehåller är någonting vi måste sluta med. Istället lägger vi korten på bordet, säger Jenny Bergman.

Men arbetet tar tid och kräver resurser. Resurser som i dagsläget inte finns. Därför söker museet nu pengar för att kunna slutföra det digra arbetet.

– I den bästa av världar skulle vi redan haft finansiering säkrad för att göra detta, säger Maria Petersen.