När LUM träffar modevetaren Philip Warkander står han i bjärt kontrast till den nedtonade foajén på Campus Helsingborg. Han är klädd i en intensivt blå rock, vit sidenskjorta och blå postiljonsbyxor, eller som han avslöjar senare, nästan helt klädd i Gucci.

– Jag är egentligen inte modeintresserad som person. Det skulle vara otroligt tråkigt att hålla på med mode även när jag är ledig. I och med att jag tänker på mode på arbetstid föredrar jag att ägna mig åt helt andra saker när jag kan, svarar Philip Warkander lite oväntat på frågan om hans eget förhållande till kläder.

– Folk tror ofta att jag har en plan med hur jag klär mig i och med att jag är disputerad i ämnet.

– Men, fortsätter han, som lärare i mode­vetenskap läser många in budskap i ens klädsel. Det finns dock flera sätt att förhålla sig till mode och därför även olika sätt att klä sig som modevetare. Han tar sin kollega Pernilla Rasmussen, som gick förbi tidigare, som exempel.

– Hon och jag klär oss inte alls på samma sätt. Hennes forskning är historiskt inriktad, hon har en djup kunskap om mode som hantverk och material, vilket märks i hur hon klär sig. På så vis finns det nog ändå viss korrelation mellan utsida och insida, även om man nog inte ska dra för stora växlar på det.

Forskar om samtidsmodet

Själv forskar Philip Warkander om samtidsmodet. Det senaste året har han tillsammans med Marie Ledendal från Institutionen för strategisk kommunikation arbetat med en essäbok om hur Sara Danius använde modet som en form av strategisk kommunikation.

Men hans dröm var till att börja med att arbeta med litteratur. Till sin stora förvåning upptäckte han halvvägs igenom litteraturvetarutbildningen att han var uttråkad.

– Jag kom fram till att det som funkade med litteraturen handlade om estetik som kommunikation. Det jag saknade var en koppling till det vardagliga, det levda, till vardagslivet. Mode rymmer båda delarna.

Men modevetenskap fanns inte som ämne då. Men han läste etnologi, sociologi och genusvetenskap och försökte hela tiden rikta det mot mode. Strax därefter hörde han talas om att det förbereddes för ett nytt ämne på Stockholms universitet som kallades modevetenskap.

– Det var första gången jag hörde kombinationen mode och vetenskap. Då var det något som klickade – javisst ja, detta är det jag ska göra! berättar Philip Warkander.

Han bidade sin tid och blev en i den första kullen doktorander. Nydisputerad flyttade han sedan till Paris, där han ansvarade för och utvecklade masterutbildningen på den italienska modeskolan Istituto Marangoni.

– Jag var nyfiken på staden eftersom mode som fenomen förhåller sig väldigt mycket till Paris, till de franska modehusens födelse och moderniteten på 1800-talet.

Att modevetenskap startade så sent som 2006 och är tvärvetenskapligt gör att han ibland stöter på en uppfattning om ämnet som icke-relevant och ytligt. Även ­Philip Warkander tvivlar ibland på ämnet, även om han menar att ytan har både djup och betydelse.

– Tvivlet är både det svåraste och ­roligaste med ämnet. Det finns ingen akademisk tradition att luta sig mot, säger han. Jag tror att det är viktigt som forskare att leva med tvivel, om man är tvärsäker slutar man att ifrågasätta.

Knepigt med tvärvetenskapen

Han berättar om flera saker med ämnet som han brottas med. Till exempel om det egentligen finns en kärna i ämnet, eftersom det är så tvärvetenskapligt. Ytterligare en knepig sak är att modebranschen är väldigt glad för att ämnet modevetenskap finns. Det blir ett sätt för dem att berättiga sin egen existens då de ofta fått klä skott för ohälsosamma skönhetsideal och negativ klimatpåverkan.

– Men när jag ser hur studenterna utvecklar en kunskap som de sedan omsätter i praktiken på arbetsplatser förstår jag att det finns något kritiskt tänkande kring mode som är värt att forska om.

Just nu planerar Philip Warkander en fortsättning på boken När jag somnar tänker jag på de obesvarade mailen som handlar om myten om det kreativa arbetet. Varför är det just arbetet som ska vara givande? Den nya boken kommer att handla om hur man organiserar sin tid. Tid är också centralt inom modevetenskapen, i och med att mode i hög utsträckning präglas av sin relation till tid.

– Som många andra humanister har jag gjort forskningsfrågor av tankar som börjar som personliga reflektioner.

Philip Warkander växte upp i en familj med hårt arbetande föräldrar där det var självklart att vara duktig och plikttrogen.

Men för några år sedan, när han var mitt uppe i ett nytt forskningsprojekt, fick han frågan vad hans vänner utanför akademin tyckte om projektet. Han insåg då att han inte hade några vänner utanför akademin kvar, trots att han som ung haft ett rikt socialt liv.

– Arbetet är centralt inom akademin. Jag förstod att jag var den där arbetshästen. Jag har haft väldigt lätt för att jobba, men det har inte varit ett medvetet val. Det fick mig att fundera över vilket liv jag valt.

Alltmer arbete betydde allt mindre fritid. Efter trettio väljer många att skaffa barn.

– Jag tror att det är en del av att bli ­äldre. De som får barn utvecklar ett annat sätt att leva, vänder sig ofta inåt, mot familjen. Om man inte genomgår samma utveckling uppstår en brist, en tomhet i tillvaron, som man fyller med arbete, säger han.

Tog sig ur mansfällan

Han försöker nu bli bättre på att vara ledig för att livet ska vara i balans och tog sig ur den klassiska mansfällan genom att aktivera sitt gamla gäng från gymnasietiden.

Med tanke på att världen är mitt uppe i ett unikt historiskt skede, känns frågan om hur corona påverkat modet intressant. Om modet speglar samtiden, vad är det då som har hänt med vår klädstil den senaste tiden?

– Det är förenklat att säga att mode speglar sin samtid. Är det så att vi klär oss på ett särskilt sätt under brexit och Trump, nej, uppenbarligen inte. När det gäller corona ser vi däremot att modekonsumtionen har sjunkit radikalt, för mode är ett socialt fenomen.

Mode kräver sin publik och när man självisolerar sig och jobbar mellan Zoom och inkorgen förlorar modet sin funktion. Men ett plagg har ökat sin försäljning – ­mjukisbyxan. Nu säljer även exklusiva märken mjukis­byxor, ibland maskerade till kostymplagg.

– Corona har också bidragit till att göra mode omodernt. Detta diskuterades flitigt även före pandemin, inte minst i relation till klimatkrisen, men är idag en realitet, eftersom det inte finns någon anledning att klä upp sig, säger Philip Warkander.

Ångest att flytta hem igen

Idag är det fem år sedan han återvände till sin hemstad efter åren i Frankrike och Stockholm. Han började jobba som lektor i modevetenskap på Campus Helsingborg, som han hyllar för närheten över fakultetsgränserna. Det betyder också mycket att Helsingborgs stad stöttar och samarbetar med universitetet.

– Min moster, som bor i Laröd utanför Helsingborg, sa när jag började jobba på Campus Helsingborg, ”Oh, vad härligt! Nu är cirkeln sluten.” Jag kände någon sorts ångest när hon sa det. Men nu har jag gjort Helsingborg till min egen stad igen.