Vi är alla medvetna om att vi åldras. Samtidigt är vi många som i det längsta undviker att planera för ålderdomen och känner en ovilja att tänka framåt. För att slippa identifiera oss med gruppen ”äldre” distanserar vi oss, genom att föreställa oss att vi själva ska bli en annan typ av äldre än tidigare generationer.
Delvis är det ett sätt att bearbeta och acceptera livets villkor, men det är även kulturellt etablerat eftersom vi ständigt får budskap om att vi ska bekämpa åldrandet genom att hålla oss i form, äta rätt och försöka se yngre ut än vad vi är.
– Ålderism spelar en avgörande roll i svårigheten att tänka på sig själv som en åldrande människa. Det är en komplicerad form av diskriminering som präglas av stereotypa föreställningar om ålder. Äldres låga status gör att diskrimineringsfrågorna inte hamnar i fokus och det innebär i sin tur att vissa rättigheter förnekas äldre personer, säger Håkan Jönson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet.
Debatten kring ålderism har fått alltmer uppmärksamhet inom forskning, utbildning och samhällsdebatt under senare år. Enligt Håkan Jönson saknas fortfarande en social rörelse bland äldre med utgångspunkt i att göra kampen mot ålderismen till "sin" fråga. Håkan Jönson menar att äldres röster behöver bli starkare och tydligare och ett sätt är att involvera de personer som frågorna handlar om. Samtidigt tror han inte att vi kan uppnå ett samhälle där alla får höras på lika villkor:
– Det finns en brutalitet i samhället där man som äldre anses ha passerat ”bäst-före-datumet”. Men sanningen är att det har man först när man är död. Äldre idag är faktiskt mycket piggare än förr och våra förlegade föreställningar behöver uppdateras, säger Håkan Jönson.
Ideal i att åldras framgångsrikt
Ur ett historiskt perspektiv har människor sett på frågor om framtid och livslopp som utanför sin kontroll. Dessa ämnen har ansetts ligga i Guds händer. Genom ny kunskap har vi börjat förstå att arv och miljö spelar roll och att vår livsstil påverkar hur länge vi lever.
Nu är vi inne i en ny era där tekniska och medicinska framsteg gör att vi mer precist kan förutsäga hur det biologiska åldrandet kommer att se ut och vilka sjukdomar vi riskerar att utveckla. Detta i sin tur gör att vi måste förhålla oss till vad vi verkligen vill veta om vår framtid.
– Många av de sjukdomar vi får när vi blir äldre har en livsstilsaspekt och ju mer vi vet – desto större möjlighet har vi att påverka vår hälsa. Det knepiga är att större ansvar därmed läggs på individen. Det finns ett ideal om att åldras framgångsrikt som ställs mot ett ”misslyckat” åldrande med exempelvis sjukdom som följd, säger Håkan Jönson.
Att undvika att planera för vårt eget åldrande kan å ena sidan vara skönt och ge livskvalitet i nuet. När man skjuter saker framför sig riskerar man å andra sidan att hamna steget efter när det gäller möjligheterna att kunna påverka hur man vill leva som gammal. Många bor till exempel kvar för länge i sina bostäder trots att de inte är utformade för begränsad rörelseförmåga och användning av förflyttningshjälpmedel.
– Under senare år har den fysiska tillgängligheten i flerbostadshus faktiskt förbättrats. Dock bor hälften av alla över 65 år i privata villor och där tänker man sällan på att bygga för en framtid som äldre, även om man mitt i livet bygger om och renoverar för stora pengar. Vi behöver prata mer om hur en bostad bör vara utformad för att fungera med de förändringar som ofta följer med åldrandet, så att det inte känns så dramatiskt, säger Susanne Iwarsson, professor i gerontologi vid Lunds universitet.
Välfärdsteknik stort forskningsfält
Om man inte avlider hastigt kommer de flesta att uppleva en period med behov av vård och omsorg under de sista åren av livet. Det finns en del forskning som fokuserar på äldre som lever med insatser från samhället och hur deras sociala rättigheter kan tas tillvara.
Välfärdsteknik är ett insatsområde som myndigheterna hoppas ska kunna lösa utmaningarna inom äldreomsorgen. Idag används framför allt trygghetslarm, elektroniska lås och kameror för nattlig tillsyn, men det finns förhoppningar om att den snabba tekniska utvecklingen ska kunna bidra med en mängd lösningar som ska kunna underlätta för såväl vårdtagare som anhöriga och personal inom äldreomsorgen.
– Tyvärr är det många produkter som utvecklas utan att äldre med olika förmågor, behov och önskemål involveras. Exempelvis ställer mycket av dagens nya teknik höga krav på kognitiva funktioner, vilket gör att personer med demenssjukdomar har svårt att lära sig att använda den. Även bland friska pensionärer som har en smartphone finns det många som tycker det är svårt att till exempel ladda ner en app, säger Susanne Iwarsson.
Tidiga insatser viktiga
Aktivt och hälsosamt åldrande handlar inte främst om frånvaro av sjukdom. Att kunna upprätthålla sin vardag, vara fysiskt aktiv och endast ha ett begränsat hjälpbehov är viktiga byggstenar för ett bra liv. Susanne Iwarsson menar att det behövs större fokus på hälsofrämjande åtgärder, såväl inom sjukvård och socialtjänst som i samhället i stort.
Tidiga insatser är generellt sett viktiga men vi behöver identifiera vilka insatser som behövs när för att få önskvärd effekt längre fram. Ett exempel är att redan ett år efter att man fått sin första hemtjänstinsats beviljad, behöver 40 procent hjälp med ytterligare vård och omsorg.
– Kan vi vara proaktiva redan när det första behovet uppkommer och stödja personen att fortsätta vara aktiv i sin vardag finns mycket att tjäna. Både i livskvalitet för individen och pengar inom äldreomsorgen, säger Susanne Iwarsson.
Stora möjligheter
Susanne Iwarsson menar att det behövs ett paradigmskifte i välfärdssamhället där dagens reaktiva insatser behöver ersättas med proaktiva åtgärder – både från individens och samhällets sida. Det krävs också folkbildning om åldrandet, dess utmaningar och möjligheter, där vi behöver tona ner betydelsen av kronologisk ålder och sudda ut uppdelningen mellan yngre och äldre.
– Forskning om äldre och åldrande är traditionellt huvudsakligen inriktad på den del av befolkningen som är 65 år eller äldre. Vi vill överbrygga de kunskapsluckor som hindrat oss från att utveckla proaktiva metoder för välfärdstjänster och samhällsplanering. Förberedelser inför framtiden behöver inte vara förknippade med sjukdom, nedgång och misslyckande. Istället borde vi se livet som en resa med många möjligheter att leva ett fullgott liv tills dess att det verkligen är slut, säger Susanne Iwarsson.
