Med olika titlar, mål och syfte begav sig LU-alumner till COP-29-förhandlingarna i Azerbajdzjan. Efter förhandlingarna möttes Christofer Ahlgren, Kajsa Nåtby och Yuichi Tsuchibuchi för ett reflekterande seminarium arrangerat av Lunds universitet.
– Jag tror verkligen att omställningen till förnybar och ren energi håller på att hända. Kanske inte så snabbt som det skulle behövas, men det är ändå något vi ser över hela världen. Förändringar tar tid och de behöver göras på ett rättvist sätt, säger Christofer Ahlgren, policyhandläggare inom klimatfinansfrågor vid Europeiska kommissionens generaldirektorat för klimatpolitik.
Christofer Ahlgren tog examen i miljövetenskap vid Lunds universitet 2014. Han har under flera år arbetat för EU:s delegation i klimatförhandlingarna. Christofer Ahlgren understryker att trots att det internationella arbetet går långsamt rör det sig i rätt riktning. På EU-nivå pågår en rad breda klimatåtgärder. EU:s tillväxtstrategi.
Den så kallade Europeiska gröna given, är en sådan. ’Fit for 55’, en samling lagstiftningsförslag i syfte att minska EU:s utsläpp av växthusgaser med minst 55 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivåer, är en annan. Och utvecklingen går i rätt riktning. EU:s utsläpp av växthusgaser minskade också med 8 procent under år 2023.
Christofer Ahlgren får medhåll av Yuichi Tsuchibuchi, även han tidigare student vid Lunds universitet, nu doktorand på University of Tokyo, som deltog som studentrepresentant på COP29. Även Yuichi Tsuchibuchi är nöjd med COP29 men säger samtidigt att omställningens låga hastighet är problematisk.
– Japan investerade pengar i kolgruvor i Asien till för bara ett par år sedan. Dessutom kommer runt 70 procent av energiförbrukningen i Japan från fossila bränslen. Omställningen till fossilfritt går helt enkelt inte så fort som den borde, säger Yuichi Tsuchibuchi.
”Avtalet är viktigt – speciellt under rådande geopolitiska situation”
En central fråga under COP29 var ekonomiskt stöd till utvecklingsländernas arbete med klimatanpassning och övergång till hållbar energi. Frågor om historiskt ansvar, global rättvisa och vem som ska betala tog stor plats under konferensen.
I det slutgiltiga avtalet beslutades att Parisavtalets parter ska bidra med minst 300 miljarder dollar i klimatfinansiering till utvecklingsländer till 2035. Det är en ökning med 200 miljarder dollar från det föregående målet. Men trots att behoven är avsevärt högre är Kajsa Nåtby, departementssekreterare på Utrikesdepartementet och tidigare student vid Lunds universitet, relativt nöjd med resultatet.
– Att vi trots den rådande geopolitiska situationen lyckades komma fram till ett avtal var viktigt. Man kan säga att alla var lika missnöjda med beslutet vilket många gånger är ett rimligt resultat av en kompromiss och förhandlingar. Många menar att det visserligen behövs mer pengar för klimatomställningen men det än ändå en rejäl ökning av bidragen och samtidigt ett realistiskt mål. Jag tror det är viktigt att vi har målsättningar som är nåbara, för att inte underminera trovärdigheten i Parisavtalet och klimatförhandlingarna, säger Kajsa Nåtby.
Tålamod krävs
Christofer Ahlgren poängterar att det kommer att ta tid att bygga upp de institutionerna som krävs för att fördela de fastslagna klimatmedlen. Ska tre gånger så mycket pengar nå utvecklingsländer behövs fler projektledare, klimatspecialister och jurister för att handlägga projekten och se till att pengarna används som de ska.
– De institutioner som fördelar pengar kan inte bara mångdubbla utbetalningarna omgående. Pengar spenderar inte sig själv. Det kommer att dröja innan finansieringen helt enkelt kan öka från 100 till 300 miljarder dollar per år, men detta skapar även många intressanta jobbmöjligheter för studenter, säger Christofer Ahlgren.
Yuichi Tsuchibuchi påpekar också att det är avgörande att bidragen delas ut i rätt form.
– Utvecklingsländerna vill exempelvis ha mer stöd som är bidragsbaserade, inte lån. Finansiering som är lånebaserad kan i stället bli en finansiell börda, säger Yuichi Tsuchibuchi.
Brist på inkludering i förhandlingar
En annan fråga som diskuterats flitigt både innan, under och efter COP29 var huruvida mötet tog hänsyn till marginaliserade grupper och ursprungsbefolkningar och om dessa grupper bereddes tillräcklig plats. Yuichi Tsuchibuchi noterade att de förvisso var välkomna att arrangera seminarier, event och debatter, men att de genom FN:s processer inte alltid kan delta i själva beslutsrummen.
– Även om frågorna syns utanför förhandlingsrummen är det en brist på inkludering i själva förhandlingarna, menar Yuichi Tsuchibuchi.
– För att verkligen ta hänsyn till utsatta och marginaliserade grupper borde mötet ha resulterat i starkare beslut om att minska utsläppen för att verkligen bekämpa klimatförändringarna. Det fick vi inte i år. Dessutom var förhandlingarna som specifikt fokuserar på lokalsamhällen och ursprungsbefolkningar redan färdigförhandlade i Bonn i somras, därför tycker jag att det blev lite mindre fokus på de frågorna på detta COP jämfört med tidigare år, säger Kajsa Nåtby.
Om panelsamtalet:
Efter att COP29 avslutats deltog alumnerna i en paneldiskussion. Se samtalet på Lunds universitets Youtubekanal här.