Akut lymfatisk leukemi (ALL) hos spädbarn är en ovanlig leukemiform som drabbar cirka fyra spädbarn varje år i Sverige. Prognosen är generellt betydligt sämre för spädbarn än för äldre barn och en förklaring är att 70–80 procent av alla spädbarn med ALL har genetiska förändringar i KMT2A-genen i sina leukemiceller. Förändringen är kopplad till en mer aggressiv sjukdom och högre risk för återfall. KMT2A-genen fungerar som en “strömbrytare” för blodcellerna och när den blir felkopplad, kan omogna blodceller växa okontrollerat och orsaka leukemi.
– En stor andel av dessa små barn överlever inte sin sjukdom. Därför ville vi ta reda på vad det är som driver återfallen och undersöka de bakomliggande genetiska mekanismerna. Genom helgenomsekvensering har vi haft möjlighet att kartlägga de genetiska avvikelser som finns i de sjuka leukemicellerna, säger Anna Hagström-Andersson, universitetslektor och forskare vid Lunds universitet, som har lett studien.
Eftersom så få spädbarn insjuknar i ALL är det svårt att få fram tillräckligt med forskningsunderlag för en studie. Tack vare nationella och internationella nätverk, har forskarna kunnat samla in material från hela världen och fått ett patientunderlag bestående av 36 barn.
– Även om det inte är en stor grupp, har någon liknande studie aldrig tidigare gjorts. Bland annat på grund av att det är en väldigt ovanlig leukemiform med mycket dålig prognos, fortsätter Anna Hagström-Andersson.
Tiden för återfall spelar roll
Forskarna studerade även leukemicellerna hos de små patienterna under deras pågående behandling och kunde på så sätt se hur läkemedlen påverkade cellerna och följa mekanismerna bakom återfallen. De märkte att det fanns en skillnad i de genetiska förändringarna beroende på när i tiden barnet fick sitt återfall.
– Vid ett tidigt återfall, inom nio månader efter diagnos, såg vi ett mer heterogent mutationslandskap. Barnen hade flera olika leukemicellspopulationer som orsakade återfallet – troligen samma sjuka celler som fanns vid diagnos men som tryckts ned under behandlingen, säger Louise Ahlgren, doktorand vid Lunds universitet och AT-läkare vid Skånes universitetssjukhus.
Hos barn med sena återfall, nio månader efter diagnos, såg det genetiska landskapet annorlunda ut. De hade ofta mutationer i gener kopplade till cytostatikaresistens.
– Under behandlingen muterade centrala gener som är viktiga för cancercellernas överlevnad. Det gjorde att cellerna blev resistenta mot cytostatika och slutade svara på behandlingen, förklarar Louise Ahlgren.
Mutationer följdes med hjälp av djupsekvensering
Med hjälp av djupsekvensering kunde forskarna följa mutationerna under behandlingen med högre upplösning än de vanliga kliniska analyser som gjordes på patienterna vid motsvarande tidpunkt. På längre sikt kan sådana analyser bli viktiga för att förstå när mutationerna uppstår och hur cancercellerna reagerar – eller inte reagerar – på olika terapier.
– Under senare år har man börjat behandla spädbarns-ALL med nya immunbaserade metoder, till exempel antikroppar och CAR‑T‑celler som kan attackera leukemicellerna. Detta, tillsammans med en ökad kunskap om dess underliggande biologi, kommer troligen att öka barnens chans till överlevnad, avslutar Anna Hagström-Andersson.