Den som ger sig in på den akademiska banan kommer att få uppleva många professionella övergångsfaser. Vilken som är störst och mest omskakande är svårt att säga. Det beror förstås på vem man är och vad man får erfara. Men om jag skulle våga mig på en gissning så tror jag att ”från doktorand till disputerad” står högst upp på listan.
Måhända gäller detta särskilt här i Sverige där doktorander har en så pass stark ekonomisk och arbetsrättslig ställning. Under forskarutbildningen är man anställd, avlönad och fackligt företrädd. Det är oproblematiskt att ta banklån och vara föräldraledig. Sett i ett internationellt perspektiv är svenska doktoranders ställning svindlande privilegierad.
Ofrivillig entreprenör efter disputationen
Men efter disputationen ser det annorlunda ut. Då är man plötsligt en del av det akademiska prekariatet. En ofrivillig entreprenör bland många andra. Denna tillvaro är inte lätt att hantera för någon forskare någonstans. Men jag tror det är extra svårt för den som har vant sig vid att vara heltidsanställd. Tänker man att detta är den akademiska normen finns det en överhängande risk att man blir gruvligt besviken.
Situationen kan dock ge upphov till klarsynthet. För mig var ett nyckelögonblick när min kollega Isak Hammar på ett seminarium om postdoctillvaron lyfte fram att det fanns en avgörande skillnad på ”vad man gör” och ”vad man får betalt för”. Inom akademin är detta nämligen två helt olika saker. För otrygga anställningsförhållanden diskvalificerar dig på intet sätt från att ta del i akademins verksamhet. Man kan bli tillfrågad, medbjuden och själv ta initiativ till både det ena och det andra. Ibland får man betalt. Ofta inte. Och ytterst sällan ges eventuell ersättning i direkt anslutning till det utförda arbetet.
Arbeta långsiktigt
Kring dessa sakernas tillstånd kan man välja att klaga och bittra. Det är en fullt förståelig och kanske också rimlig reaktion. Men det leder inte till att situationen förbättras, varken för dig själv eller för någon annan. Betydligt mer effektivt är att knyta näven i fickan, arbeta långsiktigt, läsa regelboken och hjälpas åt. På ett par års sikt är det fullt möjligt att ta sig till en situation där man har en viss trygghet och reella valmöjligheter. Men inte heller då kommer ”det du gör” och ”det du får betalt för” helt att överensstämma. Vissa saker kommer vara givande, meriterande och underbetalda. Andra saker kommer vara mindre givande, inte direkt meriterande, men ge hygglig ersättning. För den enskilde forskaren handlar det om att hitta en rimlig balans. Man får ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellen.
Någon blueprint för hur man navigerar i detta landskap finns inte. Och vad som gör det extra komplicerat är att akademin är en så långsam och långsiktig verksamhet. Det du gör ideellt i dag kan ge fenomenal avkastning om ett par decennier. Men det hjälper dig förstås inte att betala hyran imorgon. Skulle jag ge ett råd till den som ger sig in i postdocleken så är det därför att bygga upp någon form av forskarbuffert. Jag är fullt medveten om att möjligheterna till detta ser mycket olika ut. Men om det är något som ger peace of mind i akademin så är det att inte vara omedelbart ekonomiskt beroende av den. Då kan du fokusera på vad du gör och göra det väl istället för att stirra dig blind på vad du får, eller inte får, betalt för.
David Larsson Heidenblad
Docent i historia som driver bloggen ”Ett år av akademiskt skrivande”
