Vilken har varit den största framgången med Parisavtalet hittills?
– Jag skulle nog säga att den största framgången är att FN lyckats behålla sin centrala roll i det globala klimatarbetet. Det är stort och har inte alls varit en självklarhet. Dessutom har redan över 140 länder omvandlat Parisavtalets mål till nationella strategier för att vara kunna vara klimatneutrala kring år 2050. Stort är också att en fond – Loss and damage fund – har inrättats för att stötta de mest utsatta länderna. Denna finansieringsmekanism är något som man har kämpat för under många år. Och det största bakslaget för Parisavtalet nu tio år senare?
– Självklart är det ett stort bakslag att den globala uppvärmningen fortsätter att öka och att finansieringen, speciellt via nationella bidrag till klimatfonden - Green Climate Fund (GFC) – ligger långt under löftena. Det finns en risk för bakslag även för fonden som ska ersätta särskilt utsatta länderna för förluster och skador på grund av klimatförändringar.
Det globala klimatläget - finns det något i dagens situation som hade förvånat dig om du känt till det 2015?
– Flera saker. Att vi redan 2024 åtminstone tillfälligt passerade 1,5 graders uppvärmning hade nog chockat många för tio år sedan. Samtidigt har den långsiktiga prognosen för år 2100 förbättrats något – det blir ungefär en grad lägre uppvärmning än vi befarade 2015.
– Men jag hade nog blivit överraskad över hur snabbt saker och ting händer nu. Naturen sänder tydliga signaler; delar av Amazonas slutar fungera som kolsänka, när haven absorberar mindre koldioxid, och extremväder blir allt vanligare.
- En annan sak som jag säkert förvånats över är hur den ”gröna” ekonomin ibland förvandlats till ny exploatering – green extractivism – där mineraler som litium och koppar bryts under hårda villkor.
– Att vi fortfarande har stora subventioner för fossila bränslen runt om i världen och åter planerar för mer kärnkraft tror jag hade överraskat många år 2015. Jag ser det som ett stort misslyckande att vi inte på ett bättre sätt har lyckats förklara problemen med kärnkraften och att vi inte har lyckats utbygga förnybara energier ännu snabbare. Framför allt skulle jag önska att energidebatten inte var så starkt ideologiserad.
Har några oväntade länder tagit ledartröjan?
– Att Kina skulle vara den drivande kraften inom övergången till förnybar energi har varit uppenbart sedan några år tillbaka. Ändå överraskar omfattningen och hastigheten av Kinas omställning, och även att deras energipolitik har blivit en så viktig del av deras utrikeshandelspolitik. Symptomatiskt för detta är att Xi Jinping personligen för två månader sedan tillkännagav nya nationella målen för minskning av växthusgaser (7–10 procent mindre fram till 2035).
Vilka länder har varit bäst på att leva upp till Parisavtalet?
– Bland föregångarna finns Costa Rica, som fått FN:s utmärkelse ”Champion of the Earth” för sin klimatpolitik och sin plan att bli klimatneutralt till 2050. Även Japan och delar av EU har haft relativt ambitiösa planer.
– Kina är som jag nämnde tidigare den mest avgörande aktören: landet står för de största utsläppen men är också världsledande i investeringar i förnybar energi. De inhemska utsläppen har börjat plana ut och kan nå sin topp i god tid före 2030, vilket vore en viktig vändpunkt.
– EU har lanserat sitt Fit for 55-paket och arbetar på nya mål inför 2035, men unionen brottas också med interna spänningar mellan medlemsländerna.
– Sverige, som länge setts som ett föredöme, får nu kritik för att klimatpolitiken inte är tillräcklig. Klimatpolitiska rådet menar att landet inte är på väg att nå sina mål för 2030 eller 2045, och att utsläppen riskerar att öka kortsiktigt.
Och vilka har utmärkt sig för att göra dåligt ifrån sig?
– I den andra änden finns Ryssland och Saudiarabien, som vid upprepade tillfällen blockerat viktiga beslut.
– USA har under olika regeringar pendlat kraftigt – från Bidens stora klimatpaket till nya nedskärningar och ökade oljeinvesteringar under Trump. Samtidigt finns det hopp om en mer klimatvänlig utveckling, eftersom flera delstater fortsätter att driva en ambitiös klimat- och energipolitik.
Även Australien och Brasilien har fått kritik för svaga åtaganden och höga utsläpp, särskilt från avskogning.
Hur ser du på de tekniska framstegen sedan 2015? Har utvecklingen gått snabbare eller långsammare än du trodde?
– Förnybar energi har utvecklats snabbare än någon förutspådde. En helt fossilfri elförsörjning är nu både tekniskt och ekonomiskt möjlig före 2050. Men det går långsamt att bygga ut lagringen, elnäten och att ställa om den tunga industrin. Batteritekniken hänger inte med i samma takt, och vi satsar alldeles för lite på att använda energi effektivare. Samtidigt ökar de globala subventionerna till fossila bränslen vilket bromsar utfasningen.
–Kärnkraften har fått ett uppsving, men den är dyr, långsam och skapar nya beroenden – för vissa länder till och med av ryska aktörer och leveranser. Däremot har debatten om storskalig klimatmanipulation, så kallad geoengineering, svalnat. Allt fler länder anser nu att detta inte är rätt väg att gå.
Om vi blickar framåt, var tror du att vi befinner oss om ytterligare tio år?
– Om vi blickar framåt tio år är det svårt att vara optimistisk. Klimatet fortsätter att förändras, och risken är stor att vi kring 2030 permanent passerar Parisavtalets mål att hålla globala uppvärmningen under 1,5-grader .
– Politiskt är världen mer polariserad, och återigen får frågor om säkerhet, försvar och handel större uppmärksamhet än klimatfrågor. Samtidigt märks ett växande engagemang från städer, företag och medborgare som vill bidra till förändring.
– Sedan Parisavtalet och de globala målen för hållbar utveckling har det blivit vanligt inom internationell miljöpolitik att besluta om ambitiösa gemensamma mål, ofta utan en tydlig plan för hur de ska uppnås. Men det handlar inte bara om nya målsättningar utan om ett fördjupat ansvarstagande – gentemot varandra, mot kommande generationer och mot naturen.
