Cecilia Lundberg är ordförande i universitetets forskarutbildningskommitte och också vicedekan på Medicinska fakulteten. Hon leder även en forskargrupp i genterapi på BMC.
Medicin är den fakultet som vid sidan om LTH har flest skuggdoktorander (se artikel på förra uppslaget). Enligt doktorandombudsmannen Aleksandra Popovic finns det en risk för att fakulteten också låter allt fler doktorander finansieras med stipendier -istället för att ge dem doktorandtjänster, trots att stipendium inte ger samma ekonomiska och sociala trygghet som en tjänst.
Cecilia Lundberg har inga siffror på hur många som har stipendier respektive tjänster bland doktoranderna vid Medicinska fakulteten. Men finansieringen är ett problem, säger hon.
– Visst kan man ge alla tjänster, men inte med bibehållen kvalitet och volym – de pengarna finns helt enkelt inte. Fakultetsmedlen förslår inte.
En fördel med stipendier är att de är knutna till en person och ska gå till hans eller hennes förkovran, inte till arbete för universitet. Nackdelen är att stipendiet ofta inte räcker till och att universitetet har svårt att anställa den som går på stipendium.
Lunds universitet har satt miniminivån till 12.800 kronor i månaden för att anta någon på stipendium.
– Men saker kan ju hända, valutor kan komma i gungning och inkomsten minska. Då gör dagens regelverk att universitetet har mycket små möjligheter att hjälpa till så att stipendiet kommer upp till miniminivån.
I sammanhanget beklagar Cecilia Lundberg att utbildningsbidraget försvann, efter-som det faktiskt gav universitetet möjlighet att fylla på med pengar till doktorander med för små stipendier.
– I och med att vi alltså inte får ge stipendiater jobb inom forskning kan vi inte heller på det viset öka deras inkomster. Vi vill ge våra stipendiater drägliga villkor, vi stångar oss blodiga, men hittar inget sätt att göra det på. Det är frustrerande.
Cecilia Lundberg menar att den nya utvärderingsenkäten visar på en verklig förändring till det bättre, och att det inte är lika illa som doktorandombudsmannen Aleksandra Popovic hävdar.
– Men även om de flesta idag har det bättre, så lider ju den enskilda doktoranden som mår dåligt lika mycket för det.
Och det finns fortfarande problem med ensamhet och isolering, särskilt inom vissa ämnen där forskarutbildningen sker mer individuellt.
– Vi måste försöka ge dessa forskare – ofta kvinnor – ett socialt sammanhang, någon att prata och fika med, utanför ämnet om så krävs. Människa är man ju fortfarande även om man är forskare.
I HSV:s ”Doktorandspegeln” talades om ”labbslavar”, som arbetade i team och projekt, men inte fick den tid för reflektion och eget arbete som ingår i en forskarutbildning.
– Det existerar, men är inte det vanliga i dag, säger Cecilia Lundberg.
När det gäller doktorandombudsmannens påstående att svenska män är mer favoriserade av handledarna än kvinnor och utländska studenter säger Cecilia Lundberg inte emot.
– Det kan mycket väl vara så. Forskarutbildningen är inte förskonad från de strukturer som finns i resten av samhället. Sverige är inte jämlikt. Däremot vet jag inte om man kan påvisa att forskarutbildningen skulle vara värre. Jag tror ett bra arbetssätt för att förändra attityderna kan vara att jobba med enskilda fall – visa på konkreta problem som uppstått och hur man löst dem. Jag välkomnar sådana exempel från doktorandombudsmannen.
Framöver ska det bli mer av implementering, mindre av analys, inom forskarutbildningen, lovar Cecilia Lundberg.
– Nu har vi regelverket på plats. Antagningsordningen för doktorander är klar och vi börjar arbetet med en policy för forskarutbildningen. Vi ska jämka ihop de skilda praktiker som finns inom universitetet, enas kring en vision för forskarutbildningen och sedan förankra detta i verksamheten.
Hon hoppas på draghjälp från det s.k. Trackit-projektet som tidigare genomförts inom grundutbildningen och nu görs på forskarutbildningsnivå. Här kartläggs hur doktoranderna hittar till utbildningen, hur de tar sig igenom och vad som händer med dem sedan.
– Vi får fakta och verktyg att ta oss an problemen. Bara detta att tydligt lyfta fram forskarutbildningen, göra antagningen och villkoren tydliga och transparenta, tror jag kommer att öka trivseln och känslan av tillhörighet hos doktoranderna.
Men den största utmaningen är kanske att sätta in forskarutbildningen i dagens universitetskultur, med hård både intern och extern konkurrens och med en stor del av forskningen finansierad utifrån.
Cecilia Lundberg tycker liksom Aleksandra Popovic att den interna konkurrensen drivits för långt – den tjänar inte sitt syfte. Det måste också till både mer tid och resurser från universitetets sida för att garantera en bra och forskningsnära forskarutbildning.
– Jag vet att man inom Medicinska fakulteten är mycket stolt över sin forskarutbildning och sina doktorander. Forskarutbildningen ses som oerhört viktig. Samtidigt drivs forskningen med externa medel, ofta under stark tidspress och med krav på regelbunden avrapportering för att säkra fortsatt finansiering. Hur ska forskare/lärare kombinera detta med att handleda och ge feedback till doktorander som ju ska lära sig forska? Jag ser ingen annan lösning än att universitetet investerar egna medel för att garantera den forskarutbildning man vill ha.
Britta Collberg
