När Kungliga Vetenskapsakademien offentliggjorde att Lundaforskaren Anne L’Huillier är en av årets tre Nobelpristagare i fysik så började telefonerna att gå varma hos Per Eng-Johnsson och hans kollegor i Lund. Media ville ha sin beskärda del, men ännu oftare var det gratulanter från när och fjärran, inte minst attofysikforskare vid andra lärosäten runt om i världen.

– De är så genuint glada och känner sig delaktiga. ”Tänk att vi fick ett pris till atto­sekundsfysik” skriver någon, berättar Per Eng-Johnsson.

– Att just vårt forskningsfält har nått Nobelprisnivå är en enorm framgång oavsett vem som får priset. Det tror jag att Anne håller med mig om.

Jobbar på som vanligt

Det är dagen efter offentliggörandet när LUM intervjuar Per Eng-Johnsson. Han är övertygad om att uppståndelsen kommer att hålla i sig ett tag, men så småningom blir det vardag igen och då har ingen­ting egentligen förändrats, menar han.

– Jag tror att vi kommer att jobba på som vanligt, för oss forskare är det inget som blivit mer eller mindre intressant. Vet du förresten vad Anne gör just nu när vi pratar? Jo, hon undervisar, säger han och fortsätter:

– Hon är mycket noga med att vardagen inte ska förändras på grund av priset, och det är något som utmärker henne både som forskare och människa. Hon ­prioriterar inte storleken på publiken och att synas. Vid sidan av familjen är det forskningen och undervisningen som är viktig för henne.

Hur är det att arbeta tillsammans med Anne L’Huillier?

– Fantastiskt! För tjugo år sedan var jag hennes doktorand, sedan var jag utomlands en sväng innan jag kom tillbaka till Lund 2009. Sedan dess har vi jobbat tillsammans.

Närmare trettio personer fördelade på fyra forskargrupper arbetar med atto­sekundsrelaterad forskning i Lund. Samarbetet mellan grupperna är omfattande, berättar Per Eng-Johnsson.

– Anne är den som har byggt upp detta.

Beskriv henne som forskare.

– Hon är extremt hängiven, nyfiken och kreativ. Hon är en forskningsledare som på något sätt hinner med allt. Hon kan sitta med en modell och analysera den in i minsta detalj för att i nästa minut vara en otroligt inspirerande handledare eller lärare.

– Det som slog mig redan för tjugo år sedan är att hon har extremt lite personlig prestige. Hon erkänner alltid om det är något hon inte förstår. Det är enormt uppbyggande för unga forskare som är i början av sina karriärer att det finns forskare på hennes nivå, en Nobelpristagare, som erkänner att hon inte kan allt och hela tiden vill lära sig mer.