Sommaren 2014 kände Charlotta Turner inte till att hennes doktorand tillhörde yazidierna, eller att det fanns en terrororganisation som hette IS. Men plötsligt lämnade Firas Jumaah labbet på Kemicentrum och försvann till Irak, dit hans fru och barnen åkt för att delta i ett familjebröllop. Att något allvarligt inträffat stod dock klart för Charlotta Turner eftersom Firas Jumaah egentligen hade mycket att göra i laboratoriet och var tidspressad i sin forskning.
– Jag började följa nyheterna väldigt noga och läste på om yazidierna och förstod hur utsatt folkgruppen var, säger Charlotta Turner, professor i analytisk kemi.
I nyheterna presenterade sig IS för världen genom sin första blixtoffensiv och sina fruktansvärda propagandavideor där människor dödades genom halshuggning.
Familjen hamnade i IS första offensiv
Det som fått Firas Jumaah att ta första flyget till Irak var att hans hustru Rawya, då kemistudent vid LU, och hans två barn, och även hans mamma och syskon plötsligt flydde undan IS, som intagit grannbyn och dödade yazidiska män och tog kvinnor och barn som slavar.
– Min fru var panikslagen, alla var chockade över hur IS betedde sig. Jag tog första planet dit för att vara med dem, vilket liv skulle jag ha om något hände dem och jag inte var där? säger Firas Jumaah som tog sig in i den nyblivna krigszonen och återförenades med familjen.
Oro och förtvivlan
I Lund oroade sig Charlotta Turner, men en dag skickade Firas Jumaah ett sms. Charlotta Turner ringde genast upp. På en glasklar linje beskrev han situationen: han och familjen var gömda i en tom blekmedelsfabrik tillsammans med många andra yazidier. De hade brist på mat och vatten och det var 45 grader varmt och luktade starkt av blekmedel. Utanför pågick beskjutning och IS har omringat staden.
– Jag hade inget hopp då, jag var förtvivlad. Jag ville bara berätta för min handledare vad som hände, jag hade inte en tanke på att en professor skulle kunna göra något för oss, säger Firas Jumaah.
Istället bad han henne att skriva ut honom ur doktorandutbildningen om han inte var tillbaka inom en vecka. Det blev startskottet för Charlotta Turner.
– Det som hände var helt oacceptabelt, jag blev så arg över att IS skulle tränga sig in i vår värld, utsätta min doktorand och hans familj för detta och störa forskningen, säger hon.
Grönt ljus från cheferna
Trots semestertiderna fick hon genast tag i sin närmsta chef och även dekanen på Naturvetenskapliga fakulteten. De var villiga att stötta henne i att försöka få hem sin kemidoktorand, trots att LU inte var skyldigt att göra något – Firas Jumaahs resa till Irak var privat.
– Det handlade bara om medmänsklighet. Mina chefer gav mig grönt ljus och sa ”bara kör” och det gör mig väldigt stolt över min arbetsplats, säger Charlotta Turner.
De beslut som behövde tas togs direkt. Det visade sig också att Firas Jumaah behövde anställas eftersom han var stipendiedoktorand, och inte fått något stipendium utbetalt på över ett år då oroligheterna tilltagit i hemlandet. LU har ansvar för sina stipendiedoktorander och går in med finansiering om stipendiet upphör av liknande anledningar. Anställningen ordnade en kreativ administratör i rekordfart trots att Firas Jumaah inte ens var på plats. Men det var först när Charlotta Turner fick kontakt med dåvarande säkerhetschefen Per Gustafson som en fritagning blev en realistisk möjlighet.
Säkerhetschefen kopplas in
– Det var nästan som om han hade väntat på ett sånt här uppdrag. Per Gustafson berättade att vi hade transport- och bevakningsföretag upphandlade som sträckte sig över hela världen, säger Charlotta Turner.
Under ett par arbetsintensiva dagar ordnade Per Gustafson fram en seriös och inte alltför dyr säkerhetsfirma som tog på sig uppdraget.
– Det var en unik händelse. Vad jag vet, har de andra universiteten och högskolorna i Sverige inte heller varit med om något liknande, säger Per Gustafson.
Idag har familjen snart betalat tillbaka det utlägg som universitetet gjorde för räddningsaktionen.
– Vi följde säkert inte varje regel till punkt och pricka. Men Firas och hans familj riskerade att bli dödade och det var bråttom, säger Charlotta Turner.
En säkerhetsstyrka hämtar ut familjen
Tack vare en rad snabba insatser så kunde två landcruisers med fyra storväxta, beväpnade säkerhetsvakter hämta ut Firas Jumaah, hans hustru och deras två små barn från krigszonen samtidigt som IS dödade yazidier inte långt därifrån.
– Jag har aldrig känt mig så priviligierad, så VIP. Samtidigt var det svårt och jag kände mig feg, för jag lämnade ju mamma och syskon bakom mig, berättar Firas Jumaah.
Både Firas Jumaahs mamma och syskon och hans frus familj klarade sig sedan undan IS med livet i behåll, men deras hus blev totalförstörda och det tog flera år innan de kunde arbeta och försörja sig igen.
Iförda skottsäkra västar och hjälmar kördes Firas Jumaahs familj en sex timmar lång omväg till flygplatsen i Erbil, där de sedan flögs hem med anonyma flygbiljetter.
– Jag har kompisar som i efterhand trott att jag är en hemlig agent, de kan inte tro att en professor i Lund hade makt att hämta ut en vanlig doktorand, säger Firas Jumaah.
Livet efter i Lund
Nu har Firas Jumaah fått permanent uppehållstillstånd och börjat arbeta på ett läkemedelsföretag i Malmö. Hans fru Rawya Hussein har tagit sin master i kemi och söker jobb. Barnen är åtta och tio år gamla och trivs med skolor och fotboll i Lund. Att återvända till Irak är inte ett alternativ. Firas Jumaah menar att IS ideologi fortfarande lever och väntar på en chans att slå till igen.
– I Irak vågade jag aldrig berätta att jag var yazidier, i Sverige är jag lika mycket värd som alla andra. Jag känner mig stark, jag tillhör samhället och gör mina plikter för det, säger han och tillägger att regler som är lika för alla är något som är jättebra med Sverige.
På Kemicentrum innebar det bland annat att kön till sofistikerade labbinstrument gällde, ingen fick gå före oavsett om de var studenter, postdoktorer eller gästprofessorer.
– Lunds universitet var min viktigaste skola. Vi lärde oss så mycket mer än att forska, vi förbereddes för att bli bra människor, säger Firas Jumaah och menar att hans handledare och chefer var rättvisa och tydliga.
Varje månad hade till exempel forskargruppen ett gruppdynamikmöte där små konflikter skulle lösas innan de blev stora.
– Det är något väldigt härligt med forskning, den sträcker sig över världen och förenar. Man kan se forskningen som ett fredsprojekt, säger Charlotta Turner.
