– Det som anses vara god vetenskap är historiskt föränderligt. Det är inget konstigt. Vi vet att vetenskap inte bara är en enda sak, överallt och för alltid, säger Anders Hylmö, postdoc i forskningspolitik på Ekonomihögskolan.
I kölvattnet av finanskrisen 2008 ifrågasatte många hur den hade kunnat hända utan att nationalekonomerna sett risken. Varför lyste inte varningslamporna?
– Då fanns det ekonomer som menade att de vanliga ekonomiska redskapen inte räckte till. Det går tillbaka till en rörelse som brukar kallas heterodox ekonomi och som kritiserar den nationalekonomiska forskningen för en stark gemensam, men alltför snäv vetenskaplig grundsyn, säger Anders Hylmö.
När en viss vetenskaplig stil blir norm
Med avstamp i dessa diskussioner riktade han strålkastarljuset mot vetenskapliga stilar och vad som leder fram till att en viss stil blir norm i en vetenskaplig disciplin. För ett och ett halvt år sedan försvarade han avhandlingen vid Sociologiska institutionen och i slutet av 2019 fick han Uppsala universitets pris till Katrin Fridjonsdottirs minne för arbetet.
I avhandlingen frågade Hylmö sig hur det nationalekonomiska ämnets mittfåra kommit att bli så stark? Hur avspeglades det i forskarutbildningar, tidskrifter och i tillsättningar av professurer? Vad får det för konsekvenser?
– Det handlar om var vi sätter gränserna för vad som anses vara godtagbar kunskap. Vilka metoder och teorier kan man använda? Vad anses vara excellent och vad anses vara kontroversiellt? Det kan jämföras med perspektivseende: beroende på hur du belyser ett objekt ser du också olika sidor, säger Anders Hylmö.
Gränser mellan discipliner
Han är intresserad av hur forskare konstruerar gränser mellan discipliner och hur gränserna upprätthålls. Ett exempel finns på forskarutbildningarna inom nationalekonomi som har liknande, standardiserat innehåll, oavsett var i världen du studerar.
– Det är något som de flesta tycker är bra. Det ger ett gemensamt språk. Till exempel kan det verka som att statsvetare och sociologer ibland pratar förbi varandra, likt ett Babels torn. Men nationalekonomerna upplever en styrka i att dela ett gemensamt paradigm. Det gör att de socialiseras in i ett gemensamt sätt att tänka och identifiera sig på.
Till avhandlingen intervjuade Anders Hylmö nationalekonomer och studerade material kopplat till sakkunnigutlåtanden inför tillsättningen av professurer i nationalekonomi i Sverige under 25 år. Han kunde se hur bedömningarna av professurerna gick från traditionell peer review, till att granskarna använde högt rankade tidskrifter som ett mätverktyg.
– Det har blivit för mycket fokus på det. Yngre forskare orienterar sig redan tidigt för att på sikt bli publicerad i de här tidskrifterna. De lär sig vilken typ av artiklar de ska skriva och det har en starkt normerande effekt, även på vilket slags forskning som bedrivs. Då har vi ett potentiellt problem när uppfattningen om vad som är god kvalitet blir så otroligt smal.
Tidskriftsrankingarna har stor betydelse
Anders Hylmö tillägger att när det gäller bibliometri och dess vikt vid tillsättningar av akademiska tjänster så är det en generell utveckling över de flesta vetenskapliga fält. Just tidskriftsrankingarnas stora betydelse är dock utmärkande för nationalekonomin, enligt Hylmö.
Fördelen med en starkt ledande vetenskaplig stil är enligt Hylmö att det blir lätt att arbeta tillsammans när det råder konsensus om relevanta tillvägagångssätt och grundläggande antaganden. Nackdelen är att man riskerar att missa andra sätt att se på det.
– Det är en avvägning man måste göra: Vetenskap måste vara konservativ i det att man måste bygga vidare på vad andra gjort för att komma vidare, samtidigt som man vill utveckla nya teorier, säger Anders Hylmö.
