Per Rydén är arbetarsonen som växte upp i småländska Tranås på 1930- och 40-talen. Som ung var han en sportnörd, berättar han. Men han kom att älska litteraturen, inte minst tack vare farbrodern, en bokslukande typograf. Med farbrodern kunde han diskutera romaner och poesi, klassikerna och de nya arbetarförfattarna.
– Vi var överens om att litteraturen var en väg till mognad och frihet och värd att ta på stort allvar.
Kärleken till böcker gick hand i hand med folkbildningsintresset. Per Rydén tog tjänst som lärare på en folkhögskola innan han fortsatte sina studier i Lund. Han aktade sig för att utöva litterär tvångsmatning, berättar han. Lågmält men ihärdigt spred han dock sin föreställning om vad litteratur är: ett oöverträffat uttryck för allt som finns i livet, stort som smått. Och han stimulerade läshungern hos folkhögskoleeleverna.
Senare, vid Lunds universitet på 1970-talet, var det antiauktoritära ideal som gällde. Det ansågs fel att tala om för studenterna vad de borde läsa – det var viktigare att de själva valde sin litteratur. Per Rydén tyckte annorlunda. Han hävdade att det ena inte uteslöt det andra.
– Jag är inte den tvärsäkra typen och alltid nyfiken på vad andra läser. Men dessa studenter hade ju kommit till oss för att lära sig något. Man ska inte låtsas att allt är lika bra. Man måste våga säga: läs det här, det här tycker jag är god litteratur.
Det betyder inte att det är lätt att gallra – själv kallar han det sin ”sämsta gren” – men det är nödvändigt. Detta har blivit ännu mer uppenbart för honom på senare år då han kunnat ägna all uppmärksamhet åt att forska och skriva.
Varje morgon klockan sju är han på plats i sitt delade emeritusrum på Språk- och litteraturcentrum, SOL. Han skriver hela förmiddagen innan han byter till sin hemdator. Resultatet är gott – de senaste åren har det blivit ungefär en bok om året. Förra året utkom han så med ”Sveriges National-litteratur är inte bara historia” som tecknar framväxten av en kanon, det vill säga ett slags topplista över svensk litteratur genom tiderna.
Ursprungsantologin ”Sveriges National-litteratur” hade getts ut första gången hundra år tidigare. Den visade vad förra sekelskiftets bildade elit ansåg vara det bästa som skrivits på svenska – från Olaus Petri till samtidens Heidenstam och Strindberg.
Den förste redaktören var Oscar Levertin, poet, kritiker och litteraturprofessor. Till honom har Per Rydén en speciell relation – han skrev sin avhandling om Levertin, och för några år sedan kom ”Verner & Oscar: En kärlekshistoria” om Levertin och hans mentor Verner von Heidenstam.
Levertin dog dock tidigt. Andra redaktörer tillträdde och avlöste varandra, efter-hand som antologin omarbetades och trycktes i nya upplagor.
”Sveriges National-litteratur” påverkade den nationella självbilden hos flera generationer svenskar, som avsikten förstås var. Många äldre texter låg i stort sett fast, men tidsandan spelade in vid urvalet av klassiker. Varje ny redaktör drog ifrån och la till texter och antologin växte också i omfattning. När den gavs ut i början av 1920-talet under dåvarande lundaprofessorn Fredrik Bööks redaktörskap, omfattade den trettio häftade volymer som i bundet skick upptog en knapp hyllmeter. Men därefter blev det inga nya upplagor. Världen hade förändrats och det som varit en prydnad i ”bildade svenska hem” förpassades efterhand till vindar och andra kallförråd.
I dag finns litteratur tillgänglig på ett helt annat sätt än tidigare – både genom billiga pocketböcker och digitala e-böcker. Läsandet har ökat, i vissa grupper vill säga, och särskilt bland kvinnor. Andra läser knappt alls. Men samtidigt som litteraturen är mer åtkomlig än någonsin så riskerar goda texter att försvinna i mängden, konstaterar Per Rydén. Och det är här tankarna på en uppdaterad lista av god svensk litteratur kommer in.
De började surra inom honom 2006 – då folkpartisten Cecilia Wikström föreslog just en ny svensk litterär kanon. Wikströms förslag vållade debatt i den pågående svenska valrörelsen och sågades som otidsenligt och nationalistiskt. Men Per Rydén släppte inte idén och den fick ytterligare näring då han 2010 gav ut boken om Carl David af Wirsén, ständig sekreterare hos Svenska akademien vid förra sekelskiftet.
Wirsén var en konservativ bromskloss som länge lyckades stänga ute stora författare som Strindberg, Heidenstam och Lagerlöf från den litterära parnassen. Inte förrän efter hans död valdes exempelvis Heidenstam in i akademien. Själv var Wirsén en medioker poet och det enda av hans verk som haft någon hållbarhet är psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”.
Exemplet Wirsén visar hur god litteratur kunde tryckas tillbaka i en tid då det var bokförlagen och det litterära etablissemanget som var smakdomare. Idag är det alltså mängden litteratur, den gränslösa digitala tillgången, som gör det angeläget med en rekommendation, ett urval av det bästa, resonerar Rydén.
Hur ska framtiden kunna lyssna av ”det svenska”, så som det lät 1910, 1930, 1970 och 2013 om ingen gallrar, åtminstone försöker, och visar på det som är ”bra”, frågar han sig.
– Att ha tillgång till allt är lite som den sjuka som drabbar vissa människor, som minns allt, alla detaljer. Det får till följd att inget blir särskilt värdefullt eller får extra uppmärksamhet. Och faran är stor att den relativt lilla svenska litteraturskatten drunknar i den stora världslitteraturen.
Men vad skulle en ny ”Sveriges National-Litteratur” innehålla och hur skulle projektet genomföras? Redan kan var och en sätta samman sin egen kanon, digitalt, och dela den på nätet. De svenska bokförlagen är heller inte intresserade av att ge ut någon ny ”National-Litteratur”. Det finns kolleger som föreslagit att Per Rydén själv skulle sammanställa en ny kanon, men det är inget han planerar.
– Men jag tror att det finns ett behov av större och mindre utgåvor av svenska klassiker, både i bokform och digitalt.
Och kanske kan också den litteratur som hotas av glömska, få draghjälp av digitaliseringen, till exempel genom läsplattorna.
– Musiken är ju den konstform som utvecklats snabbast under min livstid. Där är klassikerna ständigt närvarande och tål nästan hur mycket lyssnande som helst. Man skulle hoppas på något liknande för de litterära pärlorna.
En ”topplista” eller rekommendation skulle alltså vara välkommen, dock ingen ”nationallitteratur” i gammal bemärkelse. Själva begreppet är förbrukat, konstaterar Per Rydén, som faktiskt själv blivit lite överraskad av sitt eget engagemang för den svenska litteraturen.
– Att jag vill tala för den svenska litteraturen beror på att vår andel av världslitteraturen är för liten för att vi ska kunna spegla oss i den. Litteraturen är genom sin föränderlighet ett redskap som hjälper oss att lära känna varandra. Den blir då inte ett nationalistiskt projekt utan ett sätt att integrera och öka gemenskapen i samhället.
Britta Collberg
Fotnot: Kulturell kanon eller kulturkanon (efter den religiösa betydelsen av ordet) är ett urval av litteratur och andra kulturella produkter som någon auktoritet anser (i avgörande grad) har påverkat en viss civilisation eller nation. Källa: Wikipedia.
