Legobitarna har en central plats mitt på golvet i vardagsrummet i radhuset hemma i Bjärred. De två barnen, fem och sju år, är på dagis och skola denna förmiddag då den vassa nordliga vinden ändrar på förutsättningarna för en utomhusintervju.
– Du får blanda ditt kaffe själv i köket, säger Sofia Åkerman och slår sig ner med sin tekopp i den rymliga soffan med utsikt över trädgården. Det fladdrar rejält i skyddsnäten runt studsmattan som tar upp större delen av gräsmattan.

Genomlevde sin värsta tid

Det var också här hon växte upp och genomlevde sin värsta tid som tonåring när hon blev sjuk och utvecklade både ätstörningar och självskadebeteende. Det var i en tid, på 90-talet, då den psykiatriska vården stod helt handfallen inför dessa unga tjejer som det oftast handlade om. Det drabbade Sofia Åkerman och flera av hennes vänner i samma situation hårt. En del av dem lever inte längre. Hon berättar hur hon själv gjorde flera farliga saker, men aldrig ville dö.  
– Självskadebeteendet är så komplext så det är väl därför många har svårt att möta det. Vården famlar fortfarande efter lösningar – även om en hel del har blivit bättre, säger hon.

Zebraflickan fick stor uppmärksamhet

Kunskapen har ökat och det beror till stor del på Sofia Åkerman själv. Hennes böcker Zebraflickan, För att överleva och Slutstation rättspsyk fick stor uppmärksamhet när de kom 2004, 2009 och 2011. Under många år var hon sedan en flitig föreläsare för både sjukvårdspersonal och intresseföreningar i hela Norden. Hon grundade också den ideella föreningen SHEDO för kunskap, stöd och opinion kring ätstörningar och självskadebeteende.
– Det var intensiva år. Det som drev mig var de uppenbara missförhållandena. Även efter att jag själv börjat må bra igen såg jag dem gång på gång genom tidigare vänner som fortfarande kämpade.
Hon fick också tusentals mejl från drabbade och anhöriga efter att Zebra­flickan kom ut vilket sporrade henne till det fortsatta engagemanget.

Ärr för livet

I höstas kom Sofia Åkerman ut med en ny bok, Ärr för livet, som beskriver hennes egen resa, men också följer ett par av de unga självdestruktiva tjejer hon lärde känna kring millennieskiftet.
– Jag känner mig så färdig med min sjukdomshistoria nu. Men det var viktigt att ­skriva den, även för mina barns skull som lättare kan förstå om de kan läsa hela min historia när de blir vuxna. Jag var så ung när jag skrev Zebraflickan som kändes ofullständig. Den nya boken blev en nyskrivning och ett avslut.
Sofia Åkerman fascineras själv över den resa hon gjort – från år av tvångs- och institutionsvård till att nu ha någon slags makt i samhället. Det känns nästan overkligt, tycker hon, men också så hoppfullt.

– Det känns så skönt att hela min berättelse nu är nedskriven, även om det var smärtsamt många gånger att gå tillbaka till den tiden, säger hon.

Ögonen för juridiken

Det var under sitt mest intensiva engagemang för de kvinnor som skickats vidare till de rättspsykiatriska klinikerna i Sundsvall och Växjö, utan att ha dömts för något brott, som Sofia Åkerman fick upp ögonen för juridiken. Då hade hon redan utbildat sig till sjuksköterska för att bli en av de goda krafterna inom vården där hon själv farit så illa. Men att det var som jurist hon skulle kunna göra mest nytta blev uppenbart för henne när hon upptäckte att det som drabbade de unga kvinnorna med självskadebeteende inom rättspsykiatrin i Sundsvall föll under FN:s definition av tortyr.
– Det vill säga att använda isolering, bältes­­­läggning och andra metoder för rörelse­­begräns­­ning som tvångshandskar och hockey­­­­hjälmar – som bestraffning. Alltså inte bara för att skydda patienterna från att skada sig själva och andra, utan som en ren disciplinåtgärd.

Vanvården upphörde inte

Här brast kunskaperna inom tvångs­vårdsjuridiken och Sofia Åkerman upptäckte att det var lika illa med kontrollstationerna runt vården. Det verkade omöjligt att komma till rätta med missförhållandena.
Hon berättar hur hon och medförfattaren till Slutstation rättspsyk, Thérèse ­Eriksson, vände sig till alla instanser som man ”ska” när man som medborgare upptäcker ­miss­förhållanden – till tillsynsmyndigheten, JO och polisen. Trots det upphörde inte van­vården.

Gjorde skillnad

Först när de bägge gick in som ombud för de utsatta kvinnorna och drev ett antal ärenden i hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd (HSAN) ledde det till disciplinpåföljder och så mycket kritik i massmedia att den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall slutade att ta emot kvinnor med självskadebeteende. Ett nationellt projekt startades för att förbättra vården och Socialstyrelsen undersökte hur vanligt det var med otillåtna tvångsåtgärder i psykiatrin. På grund av lagändringar och en förändrad opinion beslutade även rättspsykiatrin i Växjö att sluta ta emot självskadepatienter år 2014.
– Det kändes hopplöst när vi kämpade som mest. Men i efterhand kan jag se att vårt arbete verkligen gjorde konkret skillnad, säger Sofia Åkerman.

Inte för långtidsvård

Anledningen till att man överhuvud­taget skickade unga flickor med självskade­beteende att vårdas tillsammans med personer som begått grova brott, i huvudsak män, var att heldygnsvården inom allmänpsykiatrin inte var ämnad för långtidsvård, utan för akuta kriser. Trots det var Sofia Åkerman där i två år.
– Och vi som var där blev bara sjukare och sjukare. Vården gick ut på att skydda oss från oss själva och världen utanför och på så sätt blev en frisk och vardaglig tillvaro allt mer främmande.
Hon säger sig ha tur som träffade en modig läkare som skrev ut henne så småningom och det blev början till hennes räddning.

På de rättspsykiatriska klinikerna fanns en typ av långsiktig behandling, menade man, varför självskadepatienterna skickades dit. Inte nödvändigtvis i något ont syfte, säger Sofia Åkerman som själv slapp resan dit.

– Man hade väl gjort allt vad man tyckte att man kunde för dessa patienter och visste inte vad mer man skulle kunna göra. Så då fick det bli rättspsyk.

Andra året av forskarutbildningen

När Slutstation rättspsyk kom ut läste ­Sofia Åkerman sin andra termin på jurist­programmet och idag är hon på andra året av sin forskarutbildning. Hon funderade länge på vad hon skulle välja som forskarämne och tvekade lite inför att komma för nära sina egna erfarenheter. Så psykiatrisk tvångsvård valde hon inte.
– Jag var rädd för att min forskning då inte skulle tas på allvar på grund av bias. Men finns det någon helt objektiv forskning? frågar hon sig.
Det var dock viktigt med något hon brann för och det ämnet hittade hon inom medicinsk rätt. Nu undersöker hon avvägningarna som görs mellan ett system- och ett individperspektiv i samband med vårdskador. Hon förklarar att det numera anses viktigt att ha en patientsäkerhetskultur, ett tillåtande klimat där man understödjer öppenhet för att det ska vara möjligt att lära av tidigare händelser och bygga säkrare system.
– Samtidigt har personalen inom vården ett personligt ansvar för sin yrkesutövning. Så det blir en svår balans i vilka situationer personligt ansvar ska utkrävas.

Fördjupning inom medicinsk rätt

Hon påpekar också att det finns en konflikt mellan hälso- och sjukvårdsrättens allt starkare fokus på system och straffrättens fokus på individer och repressalier.
Hon var lite orolig i höstas för hur hennes bok Ärr för livet skulle tas emot på hennes arbetsplats. Det hade hon inte behövt vara.
– Flera kollegor har sagt att de tycker om den. Och den finns till och med som föreslagen läsning i vår fördjupningskurs inom medicinsk rätt.
Hon har deltagit i ett forskarseminarium kring boken och Juridiska föreningen lyfte självdestruktivitet i sin seminarie­serie ”Våga prata” för studenter.
– Det känns som om jag öppnat upp för samtal kring att inte må bra. Många känner sig ensamma i det och tror att alla andra mår så jättebra, säger hon.

I form av ärren

Sofia Åkerman är tacksam över att ha kommit ur patientidentiteten och hon har hittat ett fint sammanhang på Juridiska fakulteten.
– Min historia står skriven på min kropp i form av ärren på mina armar så den kommer jag aldrig ifrån. Men det är viktigt att veta att jag aldrig har nekats ett jobb eller behandlats illa på grund av ärren. Folk ser att det är en del av min historia som har bidragit till att jag är den jag är. Men det är just historia, säger hon.