– Historiskt sett är det fullt möjligt och har skett vid flera tillfällen. USA köpte Louisianaterritoriet av Frankrike 1803, vilket vid tillfället fördubblade landets storlek och anses vara en av de största fastighetsaffärerna i historien, säger Joakim Zander, forskare i Handelsrätt på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
Under artonhundratalet utökade USA sitt territorium ytterligare med landsköp av Florida 1819 (från Spanien), delar av Arizona och New Mexico 1853 (från Mexico), Alaska 1867 (från Ryssland) och Amerikanska Jungfruöarna 1917.
De sistnämnda hette tidigare West Virgin Islands och såldes av det nu aktuella Danmark. USA har även tidigare försökt köpa Grönland, nämligen strax efter andra världskriget och under förra Trumpadministrationen 2019, men Danmark nekade.
Längre tillbaka i tiden har denna typ av landstransaktioner gjorts när antingen det ena landet behövt pengarna, eller kommit fram till att man inte kan hålla territoriet, utan riskerar att förlora det i en militär konflikt.
Även Sverige var från 1600-talet och fram till 1800-talet involverat i transaktioner, där kolonier i Västra Afrika, Västindien och nuvarande USA såldes och köptes.
Större hänsyn till invånarnas önskemål idag
Boel Flodgren, professor emerita i handelsrätt på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet pekar på ett skifte från kolonialismens fokus på handel med människorna som bodde i kolonierna. Idag har folkets självbestämmande stor betydelse, och det är inte juridiskt självklart hur man köper ett land.
Rättigheter saknas om folkrätten inte respekteras
Folkrätt och FN-stadgan ska skydda det civila samhället, men båda forskarna är överens om att systemet har brister och slutar fungera om länder som USA eller Ryssland inte respekterar spelreglerna.
De får inte gå in i Ukraina, Venezuela eller Grönland, men det finns inga effektiva sanktionssystem som ställer dem till svars och då fungerar heller inte äganderätten.
– Vad vill människorna som bor på platsen och vem har rätt att sälja landet i fråga? Folkrätten sätter upp spelregler för stater, men om en stat väljer att inte följa den finns bara ”makt” att sätta emot, inte rättigheter. De handlar då om att ”Might makes right”, säger Boel Flodgren.
Hon tillägger att det finns exempel från modern tid där stater kommit överens och kunnat sälja landområden som då kommit att byta nationalitet. Boel Flodgren poängterar att i sammanhanget att det alltså är möjligt, men att det är skillnad mot att göra vanliga fastighetsaffärer i ett annat land.
Inget landbyte vid markköp
Kina har under flera år investerat i bland annat markköp på många håll i världen, men marken byter inte land och fortsätter lyda under samma lagar och regler som innan.
I realiteten är det även idag möjligt för ett land att köpa mark av andra länder och införliva den. För att det ska kunna ske måste dels säljarlandets lagstiftning tillåta det och dels måste befolkningen genom sitt parlament i det berörda området gå med på det.
