Anton Hansson, pekar ut mot havet och berättar om de välbevarade resterna av flera tusen år gamla tallskogar som finns kvar på havets botten. Många av trädstammarna ligger ner, men en del står kvar i samma upprätta position som när de levde. Den äldsta skogen är daterad till 11.000 år före nutid. Den befinner sig ungefär två och en halv kilometer ut från stranden; vattendjupet där är mellan 15 och 20 meter. Anton Hansson konstaterar att det var där som den gamla strandlinjen gick för 11.000 år sedan. Havet låg på den tiden alltså mycket lägre jämfört med nu.
Betydligt närmare land, cirka 400 meter från stranden, finns ytterligare ett område med gammal skog på havsbottnen, på 6–8 meters djup. Den skogen bestod av både barr- och lövträd som levde för cirka 9.000 år sedan. Vid den tiden hade havs-nivån alltså stigit jämfört med ett par tusen år tidigare, och därmed hade kustlinjen flyttat ungefär två kilometer närmare nutidens strandkant. Forskarnas teori är att skogsområdena dränktes efterhand som havets nivå höjdes – en effekt av istidens stora isavsmältning samt Östersjöbassängens förändrade utlopp.
– Den här tallen tog vi upp igår, säger Anton Hansson och visar upp en meterlång trästock som forskargruppen plockat upp från 17 meters djup.
Den bruna trästocken är i fint skick och har tydliga årsringar. Det är en smula svindlande att stryka med fingrarna över dess yta och tänka sig att den en gång i tiden verkligen har vuxit i en skog som stenåldersmänniskor levde i. Anton Hansson förklarar att fyndet var en fyra meter lång stam som de sågat i lämpliga bitar. Med hjälp av årsringsmätningar kan kvartärgeologerna få fram fakta om när träden levde och hur väder och klimat påverkade deras tillväxt. Man kan också jämföra i vilken ordning de olika träden dog, vilket hjälper forskarna att rekonstruera havsnivåhöjningens framfart.
– Det är intressant för arkeologerna att få information om hur föränderligt landskapet var på stenåldern, säger Dan Hammarlund.
Kvartärgeologerna samlar även in fakta om stenålderstidens landskap genom andra metoder. Bland annat borrar man -flera meter ner i havsbottnens sediment-lager ute vid de dränkta skogarna samt även i gyttjelager uppe på landbacken, vid den intilliggande Verkeån. Analyserna av dessa -olika borrkärnor kan tala om för forskarna hur snabbt sedimenten har bildats. Analyserna ger också en bild av dåtidens salthalt och hur strömt vattnet var.
Till sin hjälp för att förstå landskapets förändringar har forskarna även olika högteknologiska metoder, exempelvis högupplöst djupdata inhämtad med olika sonarmetoder. Med hjälp av olika typer av ekolod skapar man en topografisk, eller batymetrisk, karta över havets botten. Anton Hansson och Dan Hammarlund rullar ut en sådan karta över det aktuella undersökningsområdet. Där syns tydligt nivåförändringarna på de gamla gyttjelager som skapats under år-tusendena och som nu ligger som kompakta och avgränsade gyttjebankar på havsbottnen. Det är intill dessa gyttjelager som de dränkta skogarna en gång växte.
– Här kan man se var ån har runnit fram. Och detta här tolkar vi som lagunbildningar. Och här ute är de äldsta träden och strandlinjen för 11.000 år sedan, säger Anton Hansson och pekar på de olika gyttjestrukturerna som avslöjas på den batymetriska kartan.
Sedan kastar vi alla en blick ut mot havet och mot resten av forskargruppen ute i båten. Mörka moln tornar upp sig på himlen, och det mullrar oroväckande i luften. Plötsligt öser regnet ner, och vi tvingas ta skydd under en av fiskehoddornas utskjutande halmtak. Även nutidens människor måste ibland anpassa sig efter väder och vind.
Text: Lena Björk Blixt
Foto: Gunnar Menander
FAKTA Landscapes Lost
Både arkeologer och geologer har tidigare, var för sig, intresserat sig för att undersöka havsbottnens stenåldersspår utanför Haväng. För fyra år sedan hittade arkeologerna en cirka 9.000 år gammal stationär fiskeanläggning en kilometer utan-för nuvarande strandlinje. Det är världens äldsta kända fasta fiskeanläggning. Sveriges äldsta bearbetade uroxeben är ett av fynden där; tjärbloss som användes vid nattfiske är ett annat fynd.
Nyligen fick arkeologen Björn Nilsson en treårig finansiering av Riksantikvarieämbetet för det tvärvetenskapliga projektet Landscapes Lost, som är ett sam-arbete mellan arkeologiska och geologiska institutionerna i Lund. Projektet inriktar sig på antikvarisk kunskapsuppbyggnad inriktad på framför allt Skånes och Blekinges kustområden och de boplatser som kan finnas där. Forsknings-resultaten har även ett värde exempelvis vad gäller planeringsbehov av havsområden inför satsningar på havsbaserad vindkraft.
