Kejsarsnitt är ett livräddande ingrepp när medicinska skäl föreligger, till exempel vid bäckenträngsel eller om moderns eller barnets hälsa är i fara. Men för kvinnor som tillhör lågriskgruppen – det vill säga friska gravida utan komplikationer - är vaginal förlossning oftast säkrare och bättre för både mor och barn. Trots det ökar antalet kejsarsnitt kraftigt i hela Europa.
–Vi har analyserat över 12 miljoner födslar i 25 europeiska länder mellan 2000 och 2025, genom att samla in data från tidigare publicerade studier. För att kunna jämföra använde vi Robsons tio-gruppersklassifikation, ett internationellt verktyg för att kategorisera födande kvinnor baserat på fem grundläggande faktorer(se faktaruta) säger Sara Ebadi, forskarstudet vid Lunds universitet och underläkare i kirurgi vid Ystad lasarett.
Av de födslar som ingick i den systematiska översiktsstudien, skedde 32 procent på privata sjukhus. Sydeuropa uppvisade de högsta kejsarsnittsfrekvenserna med cirka 55 procent, där närmare tre fjärdedelar av kejsarsnitten skedde i den privata sjukvården. Den mest slående skillnaden mellan offentliga och privata sjukhus, fanns i gruppen med förstföderskor med låg risk. De hade den största ökningen av antal kejsarsnitt inom privatiserad sjukvård. Forskarna menar att det tyder på att icke-medicinska faktorer – till exempel lokala rutiner, ekonomiska incitament eller vårdpolicy – kan påverka hur ofta kejsarsnitt görs. Även kvinnornas egna önskemål kan ligga till grund.
– Jag tror att många kvinnor är rädda för att genomgå en vaginal förlossning, samtidigt som de inte har kunskap de allvarliga konsekvenser som ett kejsarsnitt kan ge. I den privatiserade sjukvården har de större möjlighet att önska sig och betala för ett kejsarsnitt. Vårdinrättningen i sin tur, tjänar också mer rent ekonomiskt på ett kirugiskt ingrepp, än en normal förlossning, säger Mehreen Zaigham, forskare inom obstetrik och gynekologi vid Lunds universitet, samt specialistläkare i obstetrik, Skånes universitetssjukshus.
I Sverige har vi ett forskningsbaserat, strukturerat sjukvårdssystem för kvinnor som önskar kejsarsnitt. De genomgår först bedömning hos barnmorska och remitteras vid behov till specialistvård, där ett multiprofessionellt team gör en medicinsk och psykologisk utvärdering. Utifrån kvinnans perspektiv, riskfaktorer och behov utformas därefter en individuell förlossningsplan. Kvinnor med låg risk erbjuds stöd och verktyg för att hantera förlossningsrädsla och motiveras till vaginal förlossning. Det är en av förklaringen till den lägre kejsarsnittsfrekvens som Sverige – och även övriga norden – har.
– Vårt mål med studien är att främja säker, patientcentrerad och evidensbaserad mödravård. Resultaten kan användas för att utveckla riktlinjer och ge blivande föräldrar bättre information inför förlossningen, samt utbilda vårdpersonal för att kunna balansera kliniska indikationer med patientens önskemål. Nästa steg är att fortsätta forskningen om långsiktiga utfall för mor och barn vid olika förlossningsmetoder, avslutar Mehreen Zaigham.
