I takt med att ordet klimatångest inlemmats i den svenska vokabulären har allt fler forskare intresserat sig för begreppet. En av dem är Marlis Wullenkord, forskare i miljöpsykologi vid LTH, Lunds universitet.
– Vi lever också i skuggan av krig, pandemirisk och demokratinedgång. Det som gör just klimatförändringarna särskilt intressanta är deras existentiella karaktär. Trots att hotet är välkänt, omfattande och berör hela mänskligheten, uteblir ett kollektivt agerande som står i proportion till problemet, säger hon.
Marlis Wullenkord la år 2021 fram en avhandling om psykologiska orsaker till klimatförnekelse, såsom känsloreglering och skydd av privilegier. Idag är hon involverad i flera projekt på samma tema, bland annat om ungas känslor om och distansering till klimatfrågan.
Ett annat pågående projekt handlar om att förstå huruvida nära band till naturen kan vara ett sätt att hantera klimatoro.
I vanliga fall är en nära relation till naturen bra för vårt psykiska välbefinnande, men när det gäller klimatförändringar ser vi inte samma skyddande effekt, berättar hon.
– För personer med stark naturanknytning kan vistelse i naturen väcka klimatrelaterad sorg och ångest, eftersom förändringarna blir mer påtagliga och förlusterna mer konkreta. Naturen blir då både en källa till återhämtning och till oro.
Pluralistisk ignorans – att underskatta andras engagemang
Undersökningar visar att en majoritet oroar sig för klimatförändringarna. I Sverige finns siffror som pekar på att ca 75 procent av svenskarna är ganska eller mycket oroade för klimatförändringarnas effekter och vill se snabbare åtgärder.
Trots det pekar andra undersökningar på en utbredd föreställning om att det egna klimatengagemanget är större än andras. Det är ett fenomen som uppträder inom fler fält och som inom forskningen etiketteras pluralistisk ignorans.
Enkelt uttryckt innebär det att många av oss privat tycker eller känner en sak, men tror att de flesta andra tycker något annat.
– Fenomenet kan leda till en dissonans mellan de egna tankarna och det publika samtalet, enligt Marlis Wullenkord.
Inte överkänsliga
En annan vanlig föreställning som florerat i samhällsdebatten mer eller mindre uttalat de senaste åren är att klimatångest är ett uttryck för överdriven känslighet. Det stämmer inte.
– Det är rationellt med oro eller rentav ångest för det verkliga hot som ju klimatförändringarna utgör. Det finns ibland en underliggande föreställning att rationalitet och känslor är frikopplade från varandra, trots att det i regel är tvärtom. Det vore rimligt med mer plats för känslor och kollektiv känsloreglering i det offentliga samtalet, tycker Marlis Wullenkord.
Björntjänst-bemötande
Ytterligare ett mentalt snedsprång handlar om hur vi bemöter andras oro. Inte minst hur föräldrar bemöter sina barns frågor och farhågor.
– Instinkten kan vara att man vill sudda ut det obehagliga och ta bort andras – och kanske också sin egen – ångest genom att förmedla ”det är inte så farligt ändå”. Eller att sluta prata om det och byta ämne.
Nästan all forskning visar att sådan tröst kan upplevas som avfärdande och därmed skapa distans och ensamhet i upplevelsen, vilket kan bidra till att känslorna blir svårare att hantera.
