Bengt Lidforss var sin tids främste akademiska intellektuell i början av 1900-talet. Han var inte bara en lysande forskare, utan också populärvetenskapare, essäist och kritiker med en enorm produktion som fortfarande anses läsvärd. Som ateist och socialist angrep han gärna kyrkan, vilket gav honom mäktiga fiender. Som alkoholist söp han inte sällan upp sina pengar och råkade i bråk. Han var också bisexuell, fick syfilis, hade trassliga förhållanden och blev (ö)känd för sin omoral.
Herman Nilsson-Ehle var likt Bengt Lidforss växtfysiolog och blev världsberömd för sin genetiska forskning. Men han var också högerman, knuten till Riksförbundet Sverige-Tyskland och en av instiftarna för Statens institut för rasbiologi, i vars styrelse han länge satt med.
Fredrik Böök, slutligen, var en i Skandinavien och Tyskland välkänd litteraturhistoriker och skribent. Hans tyskvänlighet – mer grundad på en sorts stormaktssympati än på rastänkande – höll i sig genom andra världskriget och var länge en svår fläck på hans rykte.
Personer som likt Böök och Nilsson-Ehle öppet stödde diktaturer eller rasistiska idéer skulle knappast bli långlivade på dagens universitet. Bengt Lidforss problematiska drag låg inte lika mycket i hans åsikter (även om han också kunde göra antisemitiska utfall) utan mer i hans beteende.
– Öppna förolämpningar mot namngivna personer, och att nästan supa ihjäl sig, är ju verkligen tveksamt! säger med en lätt underdrift Bengt Olle Bengtsson, professor emeritus och en av arrangörerna för symposiet.
Den geniale men besvärlige Lidforss var en udda person redan i sin tids akademi, och hade kanske inte alls rymts på Lunds universitet idag. Bengt Olle Bengtsson ser två skäl till det:
– Forskningen är mycket mer högproduktiv numera, vilket gör att personer med alkoholrelaterade eller andra problem trängs ut. Alla vi som är äldre minns kufar och original som fanns förr, men som man inte ser idag.
– Alla universitet är också idag mer PR-medvetna och känsliga för omvärldens åsikter. Lunds universitets värdegrund fungerar säkert oftast positivt, men kan även vid behov användas mot personer som riskerar att ge universitetet dåligt rykte.
Bengt Olle Bengtsson menar också att den ökade linjestyrningen i dagens universitet ändrat ledarskapets karaktär. En dekan och en lärare kunde förr talas vid om ett problem på ett kollegialt sätt, som i princip jämställda. Nu får ett sådant samtal i stället lätt karaktären av en reprimand från en chef till en underordnad.
Ändå finns det en motkraft, menar han.
– Ungdomar strävar alltid efter att uttrycka sig på nya sätt, och brukar hitta vägar för det. Verkligt originella människor kommer nog alltid att finnas, även inom universiteten.
Och hur bör vi minnas framstående forskare som har obehagliga åsikter? Kanske just på så sätt att både det positiva och det negativa blir ihågkommet.
– Man ska inte sätta en peststämpel på människor i efterhand. Det var ju många i början av 1900-talet som uttryckte antisemitiska åsikter utan att kunna föreställa sig vad som komma skulle. Å andra sidan bör man vara öppen om de negativa sidorna hos en person som Lidforss, sa idéhistorikern Svante Nordin vid symposiet. Han har skrivit ett av kapitlen i Universitetshistoriska sällskapets nyss utkomna bok om Lidforss (se faktaruta).
Kollegan Anna Tunlid såg växtfysiologen och genetikern Herman Nilsson-Ehle som extra problematisk.
– Han använde sin vetenskap till ett rashygieniskt projekt, att ge människor olika värde. Det tycker jag är värre än att ”bara” ha obehagliga åsikter i allmänhet, menade hon.
Ingela Björck
Ny Lidforssbok
Universitetshistoriska sällskapets nyligen utkomna årsbok kallas "Bortom det acceptablas gränser. Bengt Lidforss och lundaradikalismen". Titeln syftar inte på att Lidforss betett sig oacceptabelt, utan att hans kritiker gjort det när de försökt hindra honom från en professur med hänvisning till hans dåliga moral.
Bokens redaktörer är Gunnar Broberg och Bengt Olle Bengtsson, som själva står för några av kapitlen. Övriga bidrag kommer främst från idéhistoriker och litteraturvetare, samt Birgit Rausing som skriver om förra sekelskiftets konstvärld i Skåne.
