– Det här är personer som behöver få både tidigare och mer effektiva insatser från samhället, säger André Tärnhäll, psykolog och forskare i rättspsykiatri vid Lunds universitet.
Tidigt 2010-tal genomfördes ursprungsstudien, DAABS (Development of Aggressive Antisocial Behaviour Study), vid Lunds universitet. Den inkluderade 266 män mellan 18 och 25 år som avtjänade ett fängelsestraff för vålds- eller sexbrott med fysisk kontakt.
Några år senare började André Tärnhäll och han forskarkollegor vid Lunds universitet titta på hur de 266 männens liv utvecklat sig. Med hjälp av olika svenska register undersökte de bland annat brottslighet, sjukvårdskontakter och dödsfall i gruppen. Siffrorna de fick fram talade sitt tydliga språk: Mer än två tredjedelar av männen i DAABS-studien fortsatte en kriminell bana under den undersökta tiden. Från det att männen var straffmyndiga till att de i snitt var 28 år, hade de i genomsnitt dömts för 33 brott var. Mer än vart femte brott var ett våldsbrott.
– Detta står i skarp kontrast till de 10 000 unga svenska män vi hade i jämförelsegruppen, där snittet låg på ett brott per person – och då sällan handlade om våldsbrott, säger André Tärnhäll, disputerad inom rättspsykiatri vid Lunds universitet. Han är även leg. psykolog, verksam vid Region Skånes rättspsykiatrimottagning i Malmö.
I en aktuell studie, som ingår i hans avhandling och som nu publicerats i Psychiatry Research, har André Tärnhäll tittat närmare på så kallad allvarlig psykisk sjukdom, här definierad utifrån något av två kriterier: historik av psykos eller bipolär sjukdom typ I.
Mina siffror visar att de med allvarlig psykisk sjukdom hade återfallit i brottslighet fler gånger än de utan historik av sådana tillstånd, säger André Tärnhäll.
Var tionde deltagare i DAABS-studien hade en sådan allvarlig psykisk sjukdom vid tiden för ursprungsundersökningen. Gemensamt för många var ADHD, allvarliga normbrytande beteenden i barndomen, tidig debut av alkoholbruk samt att ha blivit utsatt för fysiskt eller psykisk våld i hemmet. Utvecklingen av allvarlig psykisk sjukdom var särskilt starkt kopplad till allvarliga normbrytande beteenden i barndomen, visade analyserna i studien.
En annan av studierna (ännu inte publicerad) i André Tärnhälls avhandling visar på att risken för förtida död var 16 gånger högre i gruppen med de fängelsedömda männen än i jämförelsegruppen. Vid uppföljningsstudiens slut var 18 av de 266 männen döda.
– Det är sedan tidigare känt att överdödligheten under, och särskilt efter, fängelsevistelser är hög, t.ex. genom överdos, suicid eller hjärt- och kärlsjukdom. Men jag tycker det är anmärkningsvärt att av de som har dött av våld bland de totalt 10 266 vi har följt, återfinns alla i DAABS-gruppen, säger André Tärnhäll.
Psykologiska barriärer mot att söka vård
Trots den psykiatriska belastningen i gruppen, nyttjade de 266 personerna mindre psykiatrisk öppenvård efter undersökningstillfället än snittpersonen i jämförelsegruppen, visar André Tärnhälls resultat. Han kan se flera orsaker till det.
– Detta kan vara personer som sedan tidig ålder känt sig utanför samhället och som i vuxen ålder inte räknar med att få något egentlig stöd eller hjälp av samhällets tjänster – så de undviker hellre att befatta sig med vården. De egna psykologiska barriärerna för att söka hjälp kan alltså vara höga.
André Tärnhäll tror att det hade synts i brottsstatistiken om de som var i behov av vård för sitt psykiatriska tillstånd i stället hade behållit kontakten med vården, och till exempel fått mediciner för diagnosticerade tillstånd såsom ADHD, psykossjukdomar eller opioidberoende. Han anser att vården måste anpassas bättre till den här patientgruppen. Vården skulle behöva bli både mer lättillgänglig och uppsökande – och aktivt nå ut till individer i behov. Och sedan dessutom motivera dem till att själva söka vård, och hålla fast vid de vårdkontakter som de bedömts behöva.
– Fängelset är en kritisk punkt för att ringa in behov och erbjuda passande vård. För vissa är det lite mer lugn och ro där än ute i samhället. Insatserna behöver sedan följa med till frivård, kommun och sjukvård, säger André Tärnhäll.
Men helst, tillägger han, sätts rätt insatser in redan i skolåldern – gärna redan när beteendeproblematiken blir tydlig.
