Hur kan vi bekämpa universitetens byråkratisering? Hur kan vi motverka klåfingrig politisk maktutövning? Frågorna är viktiga, men diskussionen om dem kretsar alltför ofta kring de destruktiva tendenser som ska motverkas snarare än den akademiska frihet och kollegialitet som behöver värnas.
Det är inte så konstigt. Vital forskning och undervisning tar sig en mängd olikartade och föränderliga uttryck – från historikerns ensamma slit i arkivet till det tvärvetenskapliga lagarbetet runt en partikelaccelerator – medan byråkratin och makten i grunden är sig deprimerande lika. Varför skulle annars sociologen Max Webers klassiska texter om byråkrati och Machiavellis renässansverk Fursten läsas så flitigt än i dag?
Olika kollegiala styrformer
De kollegiala styrformerna ser också olika ut i olika länder och lärosäten, och själva kärnverksamheten är svårgripbar, oavsett kunskapsområde. Vad är det egentligen som händer när kunskap skapas och förmedlas, och hur kan det organiseras? Det saknas inte förslag och forskning om sådana frågor.
Här vill jag lyfta fram seminariet som konkret plattform för det vi behöver försvara inom akademin: det rationella, reflekterande och gemensamma sökandet efter sanning.
Bästa argumentet vinner
På det goda seminariet vinner det bästa argumentet. Det viktiga är vad som sägs, inte vem som säger det. Seniora lärare och forskare har vanligen ett försprång genom större kunnande och erfarenhet, men doktorander och andra studenter förväntas också tala, och de kan också få rätt. Kunskapen prövas och utvecklas gemensamt. Det ensamma geniet har visst sin plats, men bara om hon eller han är beredd att lyssna på andra och försvara sina uppfattningar.
Seminarier kretsar vanligen kring någon form av text, däribland tabeller, diagram och andra inskriptioner av kvantitativa data, men det talade ordet regerar. Deltagarna deltar i dialogen som personer, med kropp och sinne, även om mötet sker digitalt. Frågorna är ofta lika viktiga som svaren, och ofta kan det som behandlas inte avgöras direkt utan kräver nya skrifter och nya seminarier.
Seminariet är därför ett tydligt uttryck för den levande vetenskapen, som ständigt utvecklas och aldrig står still, och som näppeligen kan ersättas av artificiell intelligens.
Sociala processer
Av samma skäl rymmer varje seminarium sociala processer som kan bli problematiska. I värsta fall blir seminariet en arena för maktutövning och till och med förtryck. Ett flagrant exempel är den distingerade professor som under en seminariepresentation lär ha lutat sig bakåt och utan att vända på huvudet greppat en bok i bokhyllan bakom på måfå och börjat läsa, som ett sätt att signalera att vad som helst var intressantare än det som sades. Ofta är makten så klart mer subtil, vilket framgår av empiriska studier av seminarier och de outtalade reglerna för vad som sägs och vem som blir hörd.
Just därför behöver det goda seminariet vårdas aktivt. Det är bland det bästa vi kan göra för att försvara universitetets livsnerv.
Charlotta Levay,
universitetslektor, Företagsekonomiska institutionen