Aktiveringspolitikens Janusansikte : En studie av differentiering, inklusion och marginalisering

Författare

Agneta Hedblom

Summary, in Swedish

Popular Abstract in Swedish

Avhandlingen utgår från den förändring som ägt rum i Europa det senaste decenniet, med skiftet från ”welfare” till ”workfare” eller aktiveringspolitik. Vissa forskare hävdar att denna politik är den enda möjligheten till inklusion i arbetsmarknaden, för dem som är exkluderade. Andra hävdar att endast den universella välfärdsstaten kan leda till det resultatet. Avhandlingen som baseras på fallstudier av verksamheter som administrerar aktiveringspolitik i fyra stadsdelar i Malmö, utgår från antagandet att aktiveringspolitik rymmer möjligheten att bidra både till inklusion och marginalisering. Samt att resultatet är relaterat till den lokala administrationen av densamma. Speciellt riktas uppmärksamheten mot differentieringen av klienter i handläggningen av politiken och om denna bidrar till att öppna dörren till arbetsmarknaden eller till att stänga den. Detta ”Aktiveringspolitikens Janusansikte” diskuteras specifikt i förhållande till invandrade mäns och kvinnors inklusion i arbetsmarknaden. I avhandlingen synliggörs tre differentieringsformer som karaktäriserar handläggningen och sorteringen av klienter på de studerade verksamheterna. Den pragmatiska, stereotypa och professionella formen. I den första differentieringsformen som präglar stadsdelen Hyllie har alla samma aktivitetskrav, dvs samma skyldighet att söka arbete och delta i åtgärder, och får liknande resurser i form av utbildning och åtgärder, som leder till en kvalifikationshöjning. Den stereotypa formen som karaktäriserar stadsdelen Rosengård är mer problematisk. Där baseras aktivitetskravet och tilldelningen av resurser på stereotypa föreställningar om kvinnor och män och vissa etniska minoriteter. Detta innebär att företrädesvis män får resurser som kan leda till en kvalifikationshöjning, medan invandrade kvinnor och specifikt de kvinnor som betraktas som ”muslimska” inte har något krav och inte får några resurser. I den professionella differentieringsformen, som verksamheterna på Fosie har drag av, slutligen, avgör en professionell behandlingsdiskurs vilka resurser som delas ut. Kontakten med verksamheten bygger på att de arbetssökande ska behandlas i flera steg. Aktivitetskravet är lika för alla, men kvalificerande resurser tilldelas endast dem som befinner sig i det sista ”steget” på väg ut ur ”behandlingen”. Endast den pragmatiska differentieringsformen leder alltså till en kvalifikationshöjning för både kvinnor och män oavsett etniskt ursprung och kan innebära att dörren till arbetsmarknaden öppnas, medan den professionella är osäker och den stereotypa prioriterar män framför kvinnor och specifikt muslimska kvinnor bortprioriteras. För den senare gruppen kan man hävda att handläggningen av aktiveringspolitiken bidrar till att ytterligare marginalisera dessa kvinnor – dörren till arbetsmarknaden stängs.

Avdelning/ar