Åldersdiskriminering eller tillåten särbehandling på grund av ålder? En studie av den svenska rättsutvecklingen i ljuset av EU-domstolens rättstillämpning

Författare

Elin Hansson

Summary, in Swedish

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur den svenska rättsutvecklingen, kring vad som anses vara tillåten särbehandling på grund av ålder, förhåller sig till den rättspraxis som har skapats av EU-domstolen med bakgrund av direktiv 2000/78/EU och den allmänna principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder. Uppsatsen syftar även till att applicera Anna Christensens teori om normativa grundmönster på de slutsatser som görs i den rättsliga analysen. De mönster som uppsatsen behandlar är skydd för etablerad position, det marknadsfunktionella grundmönstret och likafördelning.

Förbudet mot diskriminering på grund av ålder är vanligt förekommande i olika internationella rättsakter men har genom antagandet av direktiv 2000/78/EU och EU-domstolens dynamiska rättstillämpning utvecklats ytterligare i unionssrätten. Särbehandling på grund av ålder kan enligt direktivet vara tillåtet om särbehandlingen anses vara lämplig och nödvändig för att uppnå ett mål för sysselsättningspolitiken eller arbetsmarknaden. Medlemsländerna åtnjuter ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar när det kommer till att fastställa dessa mål, liksom de medel som används. EU-domstolen har varit generös i sina bedömningar kring tillåtligheten av olika bestämmelsers syfte, men har intagit ett strängare förhållningssätt vid bedömningen av de medel som använts. Särbehandling på grund av ålder måste ske i nationens intresse och får inte enbart ha tillkommit för att gynna den enskilda arbetsgivaren.

Förbudet mot diskriminering på grund av ålder implementerades i svensk rätt genom tillkomsten av diskrimineringslagen. Lagen innehåller ett undantag som tillåter särbehandling på grund av ålder i enlighet med direktivet. Mot bakgrund av att medlemsländerna åtnjuter ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar vad gäller att fastställa mål och medel för särbehandling på grund av ålder, så har den svenska lagstiftaren valt att behålla flera bestämmelser i lagen om anställningsskydd, LAS. Dessa bestämmelser tillåter särbehandling på grund av ålder, speciellt 5 § fjärde punkten LAS och 32 a– 33 §§ LAS, som också gör det möjligt att föreskriva särbehandling på grund av ålder i kollektivavtal. Bestämmelserna syftar framför allt till att främja de äldre arbetstagarnas sysselsättning på arbetsmarknaden. De bedömningar som den svenska lagstiftaren har gjort kring bestämmelsernas syfte är rimliga med tanke på medlemsländernas stora utrymme för skönsmässiga bedömningar. Trots detta kan bestämmelserna ifrågasättas med hänsyn till deras nödvändighet och lämplighet för att uppnå de eftersträvade syftena. Detta eftersom syftena förmodligen kan uppnås med mindre ingripande åtgärder för den berörde arbetstagaren. Huruvida de svenska bestämmelserna är förenliga med den rättspraxis som utarbetats av EU-domstolen är därför tveksamt.

I ljuset av teorin om normativa grundmönster kan man konstatera att skyddet för etablerad position försvagas genom bestämmelser om avgångsskyldighet i lag eller kollektivavtal. Mönstret likafördelning framträder genom bestämmelser om avgångsskyldighet eftersom de har till syfte att främja de yngre generationernas deltagande på arbetsmarknaden. Det marknadsfunktionella grundmönstret och avtalsfriheten uppfattas genom möjligheterna att föreskriva särbehandling på grund av ålder i kollektivavtal, till exempel vad gäller antalet semesterdag beroende på arbetstagarnas ålder och bestämmelser om avgångsskyldighet.

Avdelning/ar