Miljö- och hållbarhetsarbete är högprioriterat i Malmö, en stad högt rankad för sina klimatsmarta lösningar. Per-Arne Nilsson är en nyckelperson som avdelningschef för stadsutveckling och miljöstrategi. Han har ett 40-tal medarbetare, flera disputerade, och han är mycket glad för Formas-projektet som medfinansierar hans medarbetare kommundoktoranden Roland Zinkernagels forskarutbildning.
Det behövs mer av det slaget, menar Per-Arne Nilsson. Slussarna måste öppnas upp mellan stad och akademi, lite som mellan sjukvården och den medicinska forskningen.
– Städerna växer. Hur livet organiseras här blir något av en nyckel till en hållbar utveckling. För att hantera det behöver vi utveckla en samverkanskultur mellan stad och akademi.
Ett bra exempel på hur det kan fungera är Kapstaden i Sydafrika som har ett mycket aktivt utbyte med universitetet och där forskarna är inbäddade i stadens miljöprogram, berättar Per-Arne Nilsson. Hans egen kommundoktorand är just inbäddad, men arbetssituationen måste bli rimlig för att det ska fungera på sikt:
– Det får inte bli som att ha två heltidsjobb. Går det att göra karriär i både den kommunala förvaltningen och inom akademin parallellt? Fack och personalavdelningar måste engagera sig för att det här gränsöverskridandet ska bli möjligt.
Per-Arne Nilsson har ganska god kännedom om Lunds universitet. Han har läst flera kurser här och hans hustru är forskare. Han ser olika subkulturer inom universitetet. Miljöinstitutet som han haft mycket samarbete med är utåtriktat, medan andra är lite mer vända mot sin egen forskning, konstaterar han.
Lundaforskarna har lämnat viktiga bidrag till Malmös hållbarhetsresa, fortsätter han och ger några exempel. Malmö, Lund och Lunds universitet tog tillsammans fram det s.k. Miljöbyggprogram Syd och här spelade tidigare Arne Elmroth på LTH och senare Lena Neij på Internationella miljöinstitutet en viktig roll. Även Nora Smedbys avhandling om ett bostadsområde i Västra hamnen (se artikel härintill) hjälpte Malmö stad att förstå och analysera den process som ledde fram till att många byggherrar ändrade inställning och insåg att det går att bygga energieffektivt utan att det blir dyrare.
– Det finns många myter och farhågor kring energieffektivt byggande, som sedan styr hur man gör. Forskning är ett sätt att få fram, bearbeta och lägga fram fakta som behövs för att ändra sakernas tillstånd.
En myt som i hög grad påverkar stadsplaneringen än idag är bilens roll i den moderna staden (se även artikel nästa uppslag).
Normer som styr hur många parkeringsplatser varje nybygge måste ha, vilar på en vision som växte fram efter andra världskriget, där motorvägarna och miljonprogramsområdena sågs som viktiga delar i ett modernt liv och där bilen var en förutsättning. Efterhand blev visionen en norm som det stiftades lagar kring:
– Fortfarande styr p-normen hur vi bygger och stadsbyggnadskontoren befarar att kaos ska utbryta om man gör avsteg från normen. Det är inte sant. Tvärtom kan det bli mycket dyrare att bygga så många parkeringsplatser som krävs i dag, och det driver upp hyrorna. Det är varken klimatsmart eller rättvist att de som bor i staden utan bil ändå ska tvingas betala en högre hyra för att det ska finnas p-platser för besökare.
Per-Arne Nilsson vill inte förbjuda bilar, men tycker ibland att man är för försiktig när det gäller att göra avsteg från förlegade normer. Samtidigt riskerar samhället att göra nya missar och fastna för dåliga lösningar ur hållbarhetssynpunkt när man nu är ivrig att öka bostadsbyggandet.
– Vi måste ifrågasätta om detta är rätt sätt att bygga på. Och då är det bra att ha med forskarna, som har perspektiven och kan göra jämförelserna. Jag tror att det är bra för bägge kulturerna och också bra för universitetet att det kommer in folk från andra håll.
Text: Britta Collberg
Foto: Gunnar Menander
