Lisa Strömbom är freds-och konfliktforskaren som drivs av just komplexiteten i konflikten. I snart 20 år har hon forskat om Israel och Palestina, ett intresse som väcktes redan under tiden hon skrev sin avhandling - som undersökte israelisk identitet och under vilka omständigheter erkännande av den andra partens historia och identitet kan bidra till fred.
– Jag vill förstå hur vanliga människor i området ser på konflikten som i och med den senaste tidens händelser blivit ännu mer aktuell. Vad betyder fred för dem? Fredsprocesser handlar inte bara om vad som händer på elitnivån, där politiker verkar, utan också om hur grupper i samhället arbetar för att närma sig varandra, säger Lisa Strömbom som är docent vid statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet och aktiv inom det strategiska forskningsområdet Middle East in the Contemporary World (MECW).
Samexistens istället för delad bild av konflikt
I sin forskning utforskar hon just nu ett helt nytt område inom freds- och konfliktforskning - agonistisk fred - som hon fått ett fem-årigt forskningsanslag för. Det är ett perspektiv som utmanar traditionella idéer inom freds- och konfliktteori om hur man bäst avslutar en väpnad konflikt. Istället för att sträva efter att skapa harmoni, där båda parter delar en gemensam bild av händelseförloppet, handlar agonistisk fred istället om att bygga ramverk för att möjliggöra samtal mellan parterna, även efter att fredsavtal slutits.
– I en konflikt som den mellan Israel och Palestina, som har pågått så länge med mycket våld och förluster på båda sidor, tror jag att det är bättre att försöka skapa förutsättningar för samexistens och respekt, snarare än att båda parter ska dela samma bild.
På gräsrotsnivå finns det goda exempel på hur en sådan samexistens skulle kunna se ut. I stadsdelen Yafo/Jaffa, i utkanten av Tel Aviv, finns det till exempel guidade turer där palestinier och israeler guidar turister tillsammans. Palestiniern återger sin syn på historiska händelser, som kanske handlar om att många palestinier fördrevs från sina hem i Jaffa i samband med kriget 1948, medan israelen istället väljer att lyfta fram vikten av hamnen, dit de första båtarna med judiska flyktingar kom efter andra världskriget. Andra exempel handlar om att ta fram läromaterial för grundskolor där både israelisk och palestinsk historia finns med för att skapa förståelse för de olika parternas världsbilder.
– Denna typ av initiativ visar att det finns två sidor av historien. De är bra exempel på agonistiska fredssträvanden. De båda parterna försöker inte övertyga den andre om att man själv har rätt. Det blir ett sätt att skapa en mer komplex bild av konflikten, som kanske kan bidra till en mer realistisk syn på hur en samexistens kan se ut i framtiden.
Politiska insatser behövs
Men för att kunna växla upp fredsarbetet krävs det mer än goda relationer och initiativ på gräsrotsnivå. Det krävs också ett starkt yttre tryck från det internationella samfundet för att få parterna till förhandlingsbordet. Den senaste tidens våldsamheter, med hundratals döda i Gaza, varav många barn, gör att vägen till fred just nu känns väldigt lång anser Lisa Strömbom. Konflikten är också väldigt ojämlik, en faktor som brukar försvåra fred. Israel har betydligt mer militär makt än Hamas och auktoriteten på Västbanken och blockerar dessutom Gaza-remsan till sjöss och på land.
Samtidigt måste ett eventuellt fredsavtal vara förankrat i både det Israeliska och palestinska samhället, något som det historiska Oslo-avtalet som slöts 1993 mellan Israel och Palestina inte var.
– Oslo-avtalet var ett elitorienterat avtal som inte var förankrat hos de respektive befolkningarna. Det lämnade också många svåra frågor olösta: vad skulle man göra med Jerusalem, som är symboliskt viktig för både israeler och palestinier? Vad skulle hända med de israeliska bosättningarna på ockuperat område? Ett framtida fredsavtal, om det nu blir något sådant, måste hantera dessa bitar, trots att de rör väldigt svåra frågor.
Om det är något man vet är oförutsägbart är det just konflikter
– Ett nytt fredsavtal måste också bli mer inkluderande. Här finns goda exempel från fredsavtalen som slöts på Nordirland 1998 och i Colombia 2016, även om den nuvarande colombianske presidenten har brutit vissa delar i det avtalet. Båda dessa avtal strävade efter att inkludera före detta väpnade parter och var mer transparenta än vad Oslo-avtalet var.
Större separation
Det som ytterligare försvårar i Israel-Palestinakonflikten är att det efter det palestinska upproret 2000, där våldet mellan parterna trappades upp, har blivit en mycket starkare separation mellan israeler och palestinier, berättar Lisa Strömbom. Innan barriären mellan Västbanken och Israel byggdes fanns det också större möjligheter att få kontakt med individer från den andra sidan.
– Tidigare kanske israeler åkte till Ramallah, den palestinska myndighetens huvudstad på Västbanken, för att laga bilen eller köpa grönsaker, och många palestinier arbetade i Israel och hade israeliska kollegor. Nu går inte det. Det har blivit svårare för palestinier att ta sig till jobbet eller söka vård i Israel i och med alla gränsstationer som har satts upp. Avstånden mellan folken har blivit större, både fysiskt och mentalt. Det är bieffekten av att Israel har skapat ett säkrare samhälle åt sig själva samtidigt som man fortsätter bygga bosättningar på palestinskt område.
Samhällelig förankring skapar fred
Vad driver då Lisa Strömbom att inte förlora modet eller den vetenskapliga nyfikenheten i en konflikt som just nu verkar så olöslig? Hon svarar direkt.
– Att undersöka fredsprocesser på gräsrots- och samhällsnivå är jätteviktigt. Om vi kan visa att det finns initiativ för att skapa samexistens mellan israeler och palestinier, och bidra med nya perspektiv på hur man kan förstå och arbeta med fred, kan vi skapa bättre underlag för framtida fredsavtal. Saknas den samhälleliga förankringen saknar också förutsättningar för långvarig fred.
– En annan aspekt är att allt kan hända, trots händelserna som precis har inträffat i Gaza och Israel. Om det är något man vet är oförutsägbart är det just konflikter. Det är en annan sak som driver mig. Plötsligt vänder det, och då vill jag vara med och fortsätta forska, avslutar hon.
