”Antagningssystemet sviker individer och struntar i motivation och erfarenhet”. Det var rubriken på Isabella Josefsons inlägg nyligen på Sydsvenskans debattsida. Efter några år utomlands, där hon bl.a. studerat konst, är hon tillbaka i hemstaden Lund. Nu läser hon praktisk filosofi, jobbar extra på en förskola och hoppas att i höst till slut komma in på psykologprogrammet. Oddsen är dock inte så goda. Över fyratusen söker till psykologprogrammet, därav närmare tusen i första hand. Och det finns bara ett fyrtiotal platser…
Men konkurrensen är en sak – det är urvalskriterierna hon ifrågasätter. Själv har hon högsta gymnasiebetyget i de flesta ämnen, utom i datorkunskap och idrott.
– Vad säger att jag blir en bättre psykolog om jag kompletterar och får upp mina betyg? Jag tycker det är synd att man inte kan väga in andra meriter, som t.ex. mina övriga studier, mitt arbete med barn och att jag bott utomlands – saker som gett mig erfarenhet och perspektiv värdefulla för en psykolog, säger hon till LUM.
Hon efterlyser en mer individuell bedömning där man också ser till den sökandes motivation – något man faktiskt lyckats med i Danmark.
– I Sverige blir gymnasiebetygen sjukt viktiga. Det leder till stress och märkligheter som att föräldrar uppvaktar lärare för att deras barn ska få betyg så de kommer in på de utbildningar de vill. Men platserna räcker ändå inte. Så måste man lotta...
Britta Collberg
Artikeln ingår i ett tema - se resten av artiklarna:
