Osteonecrosis. Prognosis and Prevention of the Consequences of Osteonecrosis
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Populärvetenskaplig sammanfattning på svenska
Ben är ett levande material som ständigt omsätts och förnyas. Benvävnaden känner av den omgivande miljön och kan anpassa sig till förändringar i det dagliga livet och vid enskild punktbelastning. Precis som andra organ i kroppen kan benet drabbas av skador och sjukdomar men har en unik förmåga att läka helt utan ärrbildning. Ben ersätts med ben. Osteonekros kallas ett tillstånd då benvävnaden inom ett område dör. Om det område av skelettetet som drabbas ligger nära ledytan i en viktbärande led som höft-, knä- eller fotled, kan det få stora konsekvenser. Under läkningen sjunker benet ihop och det utvecklas en artros (ledsvikt). På grund av värk och dålig funktion måste leden så småningom inte sällan opereras med ledprotes.
Orsakerna till osteonekros kan vara flera, till exempel fraktur i nära anslutning till ledyta såsom lårbenshalsbrott, medicinering med kortison, vissa reumatiska sjukdomar, alkoholism, eller dykarsjuka. Ibland vet vi inte orsaken till osteonekros och vi kallar då tillståndet spontan osteonekros.
De kliniska besvären av en osteonekros kan vara kraftig smärta och nedsatt funktion i den drabbade leden. Diagnosen kan ställas tidigt med magnetkamera-undersökning eller scintigrafi (en undersökning där ett svagt radioaktiv ämne spåras i kroppen). Så småningom, men inte alltid, blir förändringen också synlig på vanlig röntgen.
Naturalförloppet av spontan osteonekros i knä undersöktes i den andra av våra studier. Mellan 1982 och 1988 diagnosticerades 40 patienter med osteonekros på ortopediska kliniken i Lund. Patienterna följdes med upprepade röntgenundersökningar och de första resultaten publicerades 1991. Patienterna hade då följts mellan 1 och 7 år. 2012 gick vi igenom dessa 40 patienter och jämförde med det Svenska Knäprotesregistret där alla som opererats med knäprotes under åren registrerats. Vi kontrollerade via journalsystemet också om de genomgått någon annan större knäoperation. 31/40 patienter hade diagnostiserats med artros (ledsvikt) synlig på röntgen i sitt drabbade knä. 17/40 patienter hade blivit opererade med knäprotes (15 st) eller vinkelosteotomi (2st) varvid underbenet under knäleden vinklas om för att minska belastningen på den drabbade delen av ledytan. Vi fann att yngre patienter med osteonekros har bättre prognos än äldre och att stora osteonekroser har sämre prognos än små.
Kan bisfosfonater, ett välbeprövat läkemedel mot benskörhet, minska risken att utveckla artros efter osteonekros? I en djurstudie mätte vi effekten av läkemedlet i en modell som ska efterlikna osteonekros, där dött ben får omvandlas till levande ben under samtidig belastning. Vi använde en så kallad benkammare som opereras in på underbenet hos råttor. I benkammaren kan små benbitar utsättas för tryck. När råttorna behandlades med bisfosfonater minskades risken för att benbiten i kammaren skulle tryckas ihop jämfört med råttor som inte fick bisfosfonater. Vi fann att resultaten stöder vår hypotes att bisfosfonater också kan användas i kliniken vid osteonekros i viktbärande leder.
I den första studien som ingår i denna avhandling behandlade vi 17 patienter med spontan osteonekros i knäleden med en bisfosfonat. Vid en jämförelse med den tidigare obehandlade gruppen i studie 2 (första uppföljningen som presenterades 1991) såg vi att risken för artros minskade med bisfosfonatbehandling.
En fraktur på lårbenshalsen hos barn och ungdomar är ovanligt men det kan inträffa vid högenergiskador som trafikolyckor, fall från höga höjder eller vid utförsåkning på skidor. Frakturen opereras men ofta leder skadan till en alldeles för tidig artros i höften. Vi tror att detta kan bero på att blodförsörjningen till ledhuvudet i höftleden ibland skadas i själva frakturögonblicket. När blodförsörjningen återetableras och nytt ben ska bildas överväger i början de bennedbrytande cellerna och delar eller hela ledhuvudet riskerar att utveckla en osteonekros. De senaste åren har barn och unga vuxna som drabbas av denna fraktur i Lund och Malmö undersökts huruvida det finns adekvat blodcirkulation i ledhuvudet efter operation. I den tredje studien efterundersökte vi hur det gått för dessa patienter. Alla med normal cirkulation läkte fint med bevarat ledhuvud och ingen utveckling av artros. Om hela eller delar av ledhuvudet saknade blodcirkulation fanns risk för ostenekros och utveckling av artros. Unga patienter med höftfraktur kan därför i framtiden delas upp mellan de som har nedsatt cirkulation i ledhuvudet och som bör ha en försiktigare återgång till normala aktiviteter och kanske också läkemedelsbehandling med bisfosfonater och de som har en normal cirkulation och som kan träna igång tidigare.
Populärvetenskaplig sammanfattning på svenska
Ben är ett levande material som ständigt omsätts och förnyas. Benvävnaden känner av den omgivande miljön och kan anpassa sig till förändringar i det dagliga livet och vid enskild punktbelastning. Precis som andra organ i kroppen kan benet drabbas av skador och sjukdomar men har en unik förmåga att läka helt utan ärrbildning. Ben ersätts med ben. Osteonekros kallas ett tillstånd då benvävnaden inom ett område dör. Om det område av skelettetet som drabbas ligger nära ledytan i en viktbärande led som höft-, knä- eller fotled, kan det få stora konsekvenser. Under läkningen sjunker benet ihop och det utvecklas en artros (ledsvikt). På grund av värk och dålig funktion måste leden så småningom inte sällan opereras med ledprotes.
Orsakerna till osteonekros kan vara flera, till exempel fraktur i nära anslutning till ledyta såsom lårbenshalsbrott, medicinering med kortison, vissa reumatiska sjukdomar, alkoholism, eller dykarsjuka. Ibland vet vi inte orsaken till osteonekros och vi kallar då tillståndet spontan osteonekros.
De kliniska besvären av en osteonekros kan vara kraftig smärta och nedsatt funktion i den drabbade leden. Diagnosen kan ställas tidigt med magnetkamera-undersökning eller scintigrafi (en undersökning där ett svagt radioaktiv ämne spåras i kroppen). Så småningom, men inte alltid, blir förändringen också synlig på vanlig röntgen.
Naturalförloppet av spontan osteonekros i knä undersöktes i den andra av våra studier. Mellan 1982 och 1988 diagnosticerades 40 patienter med osteonekros på ortopediska kliniken i Lund. Patienterna följdes med upprepade röntgenundersökningar och de första resultaten publicerades 1991. Patienterna hade då följts mellan 1 och 7 år. 2012 gick vi igenom dessa 40 patienter och jämförde med det Svenska Knäprotesregistret där alla som opererats med knäprotes under åren registrerats. Vi kontrollerade via journalsystemet också om de genomgått någon annan större knäoperation. 31/40 patienter hade diagnostiserats med artros (ledsvikt) synlig på röntgen i sitt drabbade knä. 17/40 patienter hade blivit opererade med knäprotes (15 st) eller vinkelosteotomi (2st) varvid underbenet under knäleden vinklas om för att minska belastningen på den drabbade delen av ledytan. Vi fann att yngre patienter med osteonekros har bättre prognos än äldre och att stora osteonekroser har sämre prognos än små.
Kan bisfosfonater, ett välbeprövat läkemedel mot benskörhet, minska risken att utveckla artros efter osteonekros? I en djurstudie mätte vi effekten av läkemedlet i en modell som ska efterlikna osteonekros, där dött ben får omvandlas till levande ben under samtidig belastning. Vi använde en så kallad benkammare som opereras in på underbenet hos råttor. I benkammaren kan små benbitar utsättas för tryck. När råttorna behandlades med bisfosfonater minskades risken för att benbiten i kammaren skulle tryckas ihop jämfört med råttor som inte fick bisfosfonater. Vi fann att resultaten stöder vår hypotes att bisfosfonater också kan användas i kliniken vid osteonekros i viktbärande leder.
I den första studien som ingår i denna avhandling behandlade vi 17 patienter med spontan osteonekros i knäleden med en bisfosfonat. Vid en jämförelse med den tidigare obehandlade gruppen i studie 2 (första uppföljningen som presenterades 1991) såg vi att risken för artros minskade med bisfosfonatbehandling.
En fraktur på lårbenshalsen hos barn och ungdomar är ovanligt men det kan inträffa vid högenergiskador som trafikolyckor, fall från höga höjder eller vid utförsåkning på skidor. Frakturen opereras men ofta leder skadan till en alldeles för tidig artros i höften. Vi tror att detta kan bero på att blodförsörjningen till ledhuvudet i höftleden ibland skadas i själva frakturögonblicket. När blodförsörjningen återetableras och nytt ben ska bildas överväger i början de bennedbrytande cellerna och delar eller hela ledhuvudet riskerar att utveckla en osteonekros. De senaste åren har barn och unga vuxna som drabbas av denna fraktur i Lund och Malmö undersökts huruvida det finns adekvat blodcirkulation i ledhuvudet efter operation. I den tredje studien efterundersökte vi hur det gått för dessa patienter. Alla med normal cirkulation läkte fint med bevarat ledhuvud och ingen utveckling av artros. Om hela eller delar av ledhuvudet saknade blodcirkulation fanns risk för ostenekros och utveckling av artros. Unga patienter med höftfraktur kan därför i framtiden delas upp mellan de som har nedsatt cirkulation i ledhuvudet och som bör ha en försiktigare återgång till normala aktiviteter och kanske också läkemedelsbehandling med bisfosfonater och de som har en normal cirkulation och som kan träna igång tidigare.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2014
Språk
Engelska
Publikation/Tidskrift/Serie
Lund University Faculty of Medicine Doctoral Dissertation Series
Volym
2014:106
Fulltext
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Department of Orthopaedics, Lund University
Ämne
- Orthopedics
Status
Published
Handledare
- Magnus Tägil
- David Roberts
- Anders Lindstrand
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISSN: 1652-8220
- ISBN: 978-91-7619-035-7
Försvarsdatum
17 oktober 2014
Försvarstid
09:00
Försvarsplats
Skånes universitetssjukhus, Lund. Föreläsningssal 2
Opponent
- Jon Karlsson (Professor)