Förklaringsbördan i brottmål

The burden of explanation in criminal cases

Författare

Tilda Nilsson

Summary, in Swedish

Med förklaringsbörda avses det förhållandet att den tilltalade underlåter att lämna en förklaring till en viss omständighet och att detta får en för denne oförmånlig bevisverkan. Den laga grunden för att ålägga den tilltalade en förklaringsbörda återfinns dels i RB 35 kap. 1 §, enligt vilken domstolen har att fritt bevisvärdera allt som förekommit i målet, dels i 35 kap. 4 §, enligt vilken domstolen ska pröva vilken bevisverkan som kan tillmätas det förhållandet att en tilltalad vägrar att besvara en för utredningen framställd fråga. Med hänsyn till hur det straffprocessuella regelverket i övrigt är utformat utgör förklaringsbördan såsom rättslig figur något av en paradox. Detta beror på att det i brottmål är åklagaren som bär bevisbördan. Den tilltalade behöver alltså inte bevisa sin oskuld och har dessutom, som en följd av rät-ten till en rättvis rättegång enligt art. 6 EKMR, en rätt till tystnad och ett skydd mot självinkriminering. När den tilltalade åläggs en förklaringsbörda kan följaktligen denne komma att straffas för sin passivitet, trots att det inte föreligger något krav på aktivitet.

Det är mot denna bakgrund som föreliggande framställning tar sin utgångs-punkt. Syftet är att undersöka hur förklaringsbördan kan förstås och hanteras inom en bevisrättslig kontext, och att därigenom skapa en bättre förståelse för den rättsliga figur som förklaringsbördan utgör och för vilka konsekvenser den får – praktiska såväl som processuella. Förhoppningen är att detta ska bidra till att skapa en mer enhetlig begreppsapparat och i förlängningen till en större förutsebarhet i den praktiska bevisvärderingen.

Framställningen visar att det mot bakgrund av praxis och doktrin huvudsakligen framträder tre olika förståelser för förklaringsbördan. Den första av dessa är att den tilltalades underlåtenhet att förklara sig utgör ett bevisfaktum för att det förhåller sig på det av åklagaren påstådda sättet. Det andra sättet på vilket förklaringsbördan kan förstås innebär att den tilltalades underlåtenhet att framföra en förklaring behandlas som ett hjälpfaktum som påverkar bevisvärdet av den tilltalades utsaga i övrigt. Den tredje typen av förklaringsbörda utgör en slags falsk bevisbörda som innebär att bevisbördan övergått på den tilltalade sedan åklagaren uppnått beviskravet. Fram-ställningen visar vidare att den tilltalade åläggs en förklaringsbörda beträffande omständigheter som för denne är besvärande och som denne rimligen borde kunna förklara. Det kan till exempel röra sig om att den tilltalade befunnit sig på en brottsplats utan att ha haft naturlig anknytning därtill. Härutöver kan konstateras att den erfarenhetssats som vanligen läggs till grund för tillämpningen av en förklaringsbörda är att oskyldiga normalt inte har anledning att låta bli att framföra en förklaring och att en sådan underlåtenhet därför tyder på skuld.

För att rätten till tystnad inte endast ska bli illusorisk bör enligt min mening förklaringsbördan tillämpas med försiktighet. Det är dessutom min uppfattning att den tilltalades uteblivna förklaring, med beaktande av risken för att denna vid bevisvärderingen övervärderas, borde behandlas såsom ett hjälpfaktum och inte ett bevisfaktum. Med hänsyn bland annat till att oskyldighetsbegreppet är relativt borde härutöver domstolen endast med stor försiktighet tillämpa den erfarenhetssats som säger att den som är oskyldigt anklagad för brott normalt inte tiger, och i samtliga fall där den tilltalade åläggs en förklaringsbörda fråga sig vilka anledningar denne kan ha till att tiga.

Avdelning/ar