Konst– och litteraturens historia är full av erotiska målningar och texter. Att skapa bilder som triggar människans sexualitet är inget nytt – tvärtom har arkeologiska utgrävningar visat att blottade bröst var del av utsmyckningarna i den antika staden Pompeji.
Erotik, pornografi och samlevnad under historien har också studerats av en rad forskare men det lite nischade ämnet svensk erotisk litteratur under 1800- och 1900-talet har hittills varit relativt outforskad mark.
– Avhandlingen är lite av ett pionjärarbete. Ingen har tidigare gjort en så omfattande studie av sexualskildring i skrift i en svensk kontext som spänner över så lång tid, säger Anna Hultman, litteraturvetare vid Lunds universitet, som står bakom studien.
Stora genitalier populärt då som nu
Anna Hultman har ägnat de sex senaste åren till att djupdyka i verk som Carl Jonas Love Almqvists Murnis (1819), en bok som ansågs vara så erotiskt frispråkig när den kom ut att den var omöjlig att publicera. Även om boken är över 200 år gammal finns en hel del gemensamt med hur erotisk litteratur och pornografiskt innehåll framställs idag.
– Intresset för att skildra överdimensionerade könsorgan är en av flera gemensamma punkter. I Murnis möter läsaren exempelvis en ö formad som en gigantisk vulva, säger Anna Hultman.
Anna Hultman säger att genitalier av onaturliga mått idag framförallt förknippas med pornografisk film, där kameran i regel filmar så att väl utvalda, främst manliga, kroppsdelar blir extra framträdande.
Etablerade författare pushade gränser
Att verka som författare i allmänhet men kanske som erotisk författare i synnerhet har historiskt sett inneburit att ständigt förhålla sig till samhällets moraliska pendel. Anna Hultmans forskning visar att etablerade författare fungerade som ett slags testballong för vad som varit tillåtet och ej. Agnes von Krusenstjernas romansvit ”Fröknarna von Pahlen” (1930–1935) är ett tydligt exempel.
– Agnes von Krusenstjerna var en redan etablerad författare och hade därmed ett visst utrymme att ”pusha” gränsen. Hon banade enkelt uttryckt vägen för liknande, mer kommersiella och populära, skildringar. Man resonerade ”blir det inte någon rättsprocess mot det här kan vi skriva liknande saker i även vår tidning”, säger Anna Hultman.
Andra författare lyckades undkomma censur genom att på ett finurligt sätt beskriva utelämna kroppsdelar som är direkt sexuellt kopplade, men ändå skapa erotik på mer indirekta sätt. Anna Hultman nämner Anne Charlotte Lefflers roman Kvinnlighet och erotik II (1890) som ett exempel på hur det gick att navigera kring gränsen i ett starkt repressivt litterärt klimat.
– Leffler beskriver aldrig kroppsdelar över knä eller under midja. Några könsorgan omnämns aldrig, men hon lyckats ändå gestalta sexualitet genom förtätade stämningar och genom att skriva om andra delar av kroppen, säger Anna Hultman.
Erotik – för vem?
Vad är då skillnaden mellan erotik och pornografi? Anna Hultman säger att tillgång, exklusivitet och vem man tänker sig som läsare blev viktiga faktorer i gränsdragningen mellan det erotiska och det pornografiska när pornografi började användas som ett begrepp under 1800-talet. En liknande dynamik finns idag.
– Internetpornografi som är gratis, brett tillgänglig och förknippas med heterosexuella män anses i regeln smutsigare än exempelvis erotisk litteratur som i högre grad förknippas med kvinnliga läsare, kvalitet och bildning. Det är just hur olika faktorer samspelar i gränsdragningarna som särskilt intresserar mig, säger Anna Hultman.
Ett tidevarv som särskilt intresserat Anna Hultman är efterkrigstidens Sverige, en epok som i hög grad präglades både av sexuell liberalisering och av folkhemsbyggandet.
– Folkhemserotik kallar jag den litteratur som är ett resultat av båda de processerna. Det växte fram föreställningar om att en god hälsosam sexualitet var en där vi inte tryckte undan vår drift utan bejakade den, men samtidigt fanns det tydliga begränsningar i vilka sorters sex som kunde rymmas i folkhemserotiken. Antologiserien Kärlek (1965–1970) är ett exempel, säger Anna Hultman.
De folkhemserotiska skildringarna präglas av glädje och lust, och riktade sig till en bred målgrupp. Samtidigt var folkhemserotiken påtagligt heteronormativ – homosexuella relationer gavs betydligt mindre utrymme. Skildringar av samkönat sex uppfattades istället som mer pornografiska.
– Runt 1980–90-talen förändrades det och identitetserotiken växte fram. Där folkhemserotiken, i alla fall skenbart, riktade sig till alla, var identitetserotiken nischad mot olika grupper. Från att sex i skrift varit mer manligt sexuellt kodat börjar man rikta sig till målgrupper som kvinnor, lesbiska och queers, säger Anna Hultman.
Hur tycker du som forskare att det offentliga samtalet om erotik och pornografi fungerar idag?
– I Sverige skulle jag säga att samtalet ofta blir ganska onyanserat och ahistoriskt. Rädsla för att barn och unga ska ”förstöras” genom ”dåliga” skildringar av sex, exempelvis våldsam pornografi, är ett återkommande tema. Det kan vara bra att minnas att samma rädsla för att sexualitet kan förstöras genom pornografikonsumtion har återkommit i lite olika former sedan 1800-talet och att det alltid är det nyaste mediet som är det farliga oavsett om det är fotografiet, VHS-bandet eller internetpornografin. Det är förstås en jättestor fråga hur de representationer vi konsumerar påverkar vår sexualitet men samtalet fastnar ofta i en moraliserande dynamik, säger Anna Hultman.
