Lite jobbigare blir det när det ska mätas och vägas och tas bakterieprov med tops både där fram och där bak. Till sist ett litet stick med nålen för att se om det är en kille eller en tjej och om mössen som föräldrarna serverat till middag har ätit råttgift.
Vyn över vitsippsslänterna i dungen med bokar utanför Torna Hällestad är som hämtad från en pastoral 1800-talsmålning. Här har forskarna Johan Nilsson och Hannah Watson placerat en av de cirka 170 uggleholkar som ingår i deras fleråriga projekt vars mål är att ta reda på så mycket som möjligt om hur kattugglor påverkas av att leva i närheten av människor.
Den här morgonen ska de se vad som döljer sig i holken i bokdungen. De vet sedan tidigare besök att det finns två ungar i boet, men inte vem av föräldrarna som kurar med ungarna den här gången. Att det finns ungar i en holk tillhör ovanligheterna i år. Förra året häckade 35 par i de 170 holkarna, i år är det 21 par som häckar och det har kläckts ungar i endast 11 holkar. Johan Nilsson och Hannah Watson tror att anledningen är brist på möss och andra gnagare och därmed problem för ugglorna att hitta mat. Bristen på gnagare beror i sin tur sannolikt på att årets fyra första månader varit kalla.
Det är teknikens förtjänst att Johan Nilsson med säkerhet vet att det finns en vuxen uggla i holken när han klättrar uppför stegen. Kvällen före fick han ett sms när fällan som de monterat utanpå holken slog igen. Fällan ser ut som en några decimeter lång tunnel med en gallergrind i mynningen. En liten bit in sitter en pedal som ugglan trampar på så att grinden faller ner bakom den. I samma ögonblick skickar en mikrodator ett sms till forskarna.
– Det är hanen och ungarna, meddelar Johan Nilsson uppifrån stegen när han lyfter på holktaket.
Att han är så säker på att det är far i huset som han kommer ner med beror på storleken. Hanen väger betydligt mindre än honan. I den här ugglefamiljens fall rör det sig om en skillnad på cirka två hekto, en stor differens när hanen just den här dagen väger in på 454 gram. Han har dessutom gått ner i vikt sedan förra gången de var här och vägde honom.
– Hanens jobb är att skaffa mat till ungarna och det kostar på. Honan är mer den som vaktar, förklarar Hannah Watson.
De vuxna individerna i projektet har försetts med små gps-loggar. Den här dagen tar de två forskarna av hanens gps. Fällan får sitta kvar tills de får tag på honan och hennes gps. Det är tack vare dessa små mojänger som Johan Nilsson och Hannah Watson vet att kattugglorna kan dra nytta av att bo i närheten av människor.
–Det är lättare att hitta mat för dem på gårdar och i byar för där finns fler råttor och möss. När de jagar tar de också hjälp av olika strukturer i naturen som människor har skapat. Det kan vara staket eller en trädridå mot ett öppet fält där de sitter och spanar efter byte, berättar Johan Nilsson som påpekar att det inte alltid är av godo att de letar bytesdjur i närheten av människor.
–Många ugglor får i sig råttgift, det vet vi eftersom en hög andel döda kattugglor har råttgift i kroppen, men vi vet inte om det är giftet som har dödat dem.
Och på tal om att spana; honan som varit osynlig för LUM:s utsände under timmarna i bokskogen har enligt forskarna haft stenkoll på oss hela tiden. Hannah och Johan berättar att de alltid jobbar tillsammans ute i fält, aldrig ensamma.
– Det finns en risk att de skulle attackera om vi jobbade ensamma. Det hörs absolut ingenting när de sveper ner och deras klor är sylvassa, säger Hannah Watson.
