Inga genomgripande förändringar har egentligen gjorts inom forskarutbildningen vid Lunds universitet de senaste åren, förutom att utbildningsbidraget avskaffades, vilket till stor del var doktorandkårens förtjänst, säger Aleksandra Popovic. Syftet var att bidraget skulle ersättas av riktiga doktorandtjänster och så blev det också.
– Men samtidigt finns en risk att bruket av stipendier ökar för att finansiera forskarutbildning – och stipendier är en form som är ännu sämre än utbildningsbidraget när det gäller att ge doktoranden ekonomisk och social trygghet. Trots detta tar Lunds universitet inte avstånd ifrån stipendiefinansiering.
Stipendier är särskilt vanliga inom laborativa ämnen, t.ex. på Medicinska fakulteten och LTH – områden där det satsas ekonomiskt.
Det är också fortfarande vanligt med stress och otydliga krav inom forskarutbildningen, fortsätter doktorandombudsmannen.
– Förhållandena är i stort sett som de beskrevs i Högskoleverkets ”Doktorandspegel” för flera år sedan. Å ena har vi det ensamma geniet – dvs. isolerade, ensam-arbetande doktorander i torra ämnen – ofta kvinnor med höga sjukskrivningssiffror. Å andra sidan har vi labbslaven som lyder under en handledare som utnyttjar doktoranden som ren arbetskraft.
Aleksandra Popovic inser att hon i sin roll som doktorandombudsman mestadels träffar just de som stött på problem i sin utbildning och inte ”normaldoktoranden”. Till henne kommer man först när man gett upp. Men hon tror att många fler än de som klagar hos henne mår dåligt och hon skulle vilja lyfta hela diskussionen till en ny nivå.
– En gammaldags kultur präglar forskarutbildningen. Det är lite av lumparattityd, att det här skiljer agnarna från vetet. Som doktorand ska man ha det lite kämpigt, att forska ses som ett kall.
Handledare är ofta omedvetna om effekten av sina attityder, fortsätter hon. Genom att favorisera vissa doktorander och ge dem feedback, medan de nonchalerar andra, bidrar handledarna aktivt till att de favoriserade framstår som mer självständiga och duktiga, medan de andra halkar efter.
– Dessutom verkar favoriterna ofta vara vita män med akademikerbakgrund, medan kvinnor, personer med utländsk bakgrund och personer som inte har en etablerad social förankring i akademiska kretsar inte får samma respons.
Men om forskarutbildningen är tuff, så är det ofta samma sak också för nydisputerade forskare, som även de är starkt beroende av dem som är över dem i hierarkin, fortsätter doktorandombudsmannen.
– Doktorander och nydisputerade utför en stor del av forskningen och undervisningen vid Lunds universitet. Alla behövs i organisationen men som individer tvingas de konkurrera istället för att stärka varandra. I anglosaxiska länder finns ofta en laganda och framstående forskare är stolta över att tillhöra ett visst universitet. Jag upplever inte det här. Jag upplever att många forskare ser sig som egna företagare – inte som del av ett universitet.
Det är bra att forskarutbildningen kommit högre upp på agendan, sammanfattar Aleksandra Popovic. Men den stora utmaningen är hur man ändrar kulturen och kommunicerar en gemensam vision för forskarutbildningen i organisationen, menar hon.
– Vi måste lyfta fram den större bilden, att universitetets forskning bedrivs allt mer med externa anslag. Vilken plats ska doktoranderna och forskarutbildningen ha i ett sådant universitet? Detta måste vi diskutera.
BRITTA COLLBERG
Läs även: Doktoranderna nöjdare - men det kan bli bättre
Kvalitet och volym kan inte bevaras om alla skulle få tjänster
