Hur känns det att vara ensam arkeolog bland alla naturvetare?
– Både bra och dåligt, säger han med ett leende.
Anders Lindahl är professor i laborativ och experimentell arkeologi med inriktning mot keramiska analyser. Han är föreståndare för Keramiska forskningslaboratoriet, som har sin hemvist hos Geologiska institutionen.
Han förklarar att det är väldigt värdefullt att ha geologernas kompetens på nära håll vad gäller analyssidan i laboratoriet. Detektivarbetet kring gamla keramikfynd kräver nämligen specialkunskap både inom kvartärgeologi och mineralogi. Kvartärgeologerna är experter på lera och på lerans geografiska ursprung, vilket är till hjälp när man försöker ta reda på om keramikfynden är lokalt tillverkade eller importerade. Och mineralogerna kan hjälpa till vid analyserna av den så kallade magringen, ofta en krossad bergart, som finns i keramiken, vilket också har betydelse för tolkningen av fynden.
Anders Lindahl berättar att magring är något som man måste tillsätta till leran när man gör keramik, annars spricker keramikgodset lättare vid bränningen. Magringens uppgift är att hindra krympningen. Ofta utgörs magringen av krossad granit eller någon annan bergart som blandas med leran, men ibland ser man i de arkeologiska fynden även att tillverkarna har använt exempelvis organiskt material eller gamla krossade krukskärvor.
Han konstaterar att det finns mycket naturvetenskap inom det arkeologiska ämnet, allt från pollen och makrofossil till osteologin, det vill säga läran om skelettben. Men till skillnad från naturvetarna har han som arkeolog alltid ett humanistiskt perspektiv på det han jobbar med. Forskningsmaterialet är ingen produkt av naturen.
– Mitt mål är ju alltid att koppla fyndet till en mänsklig aktivitet. Bakom varje fynd ligger en medveten eller omedveten mänsklig handling, säger han.
Och någonstans där ligger själva nackdelen med att sitta som ensam arkeolog bland geologerna, alltså att inte ha kollegor med samma perspektiv i de vidare diskussionerna i korridoren eller i fikarummet. Men i samma andetag konstaterar han att det problemet avhjälps genom promenader till arkeologiinstitutionen, som för övrigt kommer att landa tvärs över gatan när LUX-bygget står färdigt. Dessutom har han faktiskt en halvtidskollega anställd vid sitt laboratorium, Paul Pettersson.
Anders Lindahl visar runt på Keramiska forskningslaboratoriet. På ett av borden ligger utspridda och sorterade keramikskärvor, så kallat yngre svartgods, en medeltida typ av keramik som utgör en viktig fas i keramikens historia. Skärvorna kommer från bland annat Kalmar och Lund. Mitt emot ligger ett ännu större material, 3.400 år gamla skärvor från öar i Stilla havet. De internationella kontakterna inom forskningsområdet är omfattande.
– Bland annat håller jag nu på att sätta upp ett liknande keramiskt lab i Sydafrika, säger Anders Lindahl.
Han arbetar även med experimentella metoder. Det innebär att han tillverkar egen keramik enligt gammal teknik för att få en fördjupad insikt i de arkeologiska fynden. Det är lättare att tolka fynden när man har egen handfast erfarenhet.
– Då vet man mer om hur lätt det var för folk att göra exempelvis ett visst kärl, om det var något som alla kunde göra själva eller om det krävdes större hantverkskunnande, säger han.
På samma sätt har hans kollega Paul Pettersson exempelvis kunnat konstatera att gamla keramiska deglar som användes till bronsgjutning har mycket längre hållbarhet än vad man tidigare trott. Resultaten ger pusselbitar till arkeologernas utforskande av bronsåldern – hur svårt var det att gjuta, hur många människor behövdes vid tillverkningen av bronsföremål, och så vidare.
Lena Björk Blixt
Keramiska forskningslaboratoriet
Keramiska forskningslaboratoriet startade 1972 och är en nationell resurs inom sitt ämne. Laboratoriet fanns inledningsvis vid Arkeologiska institutionen, men flyttade 1977 över till geologerna. Laboratoriet ger även en kurs för arkeologistudenter på temat Geologiska tillämpningar inom experimentell och laborativ arkeologi.
