Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Avföring är mer tabubelagt än sex i Tanzania

Toalettbrist leder till dödliga sjukdomar i afrikanska städer. Forskaren Sara Gabrielsson vill verka för att ställa om avföringshanteringen och ändra attityder.

Världsvattendagen firades på LU genom en utbildningsdag för lärare och elever på gymnasieskolan Spyken, där framtidens utmaningar diskuterades. Dagen var en del av 350-årsjubileet. Forskaren Sara Gabrielsson valde att lyfta ett problem som hänger tätt samman med vatten.

– Vatten är sexigt, men skit vill ingen tala om eller hantera.

Det säger forskaren Sara Gabrielsson, från Lund University Centre for Sustainability Studies, LUCSUS,  som utforskar ekonomiska, sociala och kulturella barriärer för att ställa om avföringshanteringen i Tanzania. Speciellt intresserad är hon av möjligheterna att använda avföring för att tillverka kol, gödsel och biogas.

– Idag svämmar många afrikanska städer bokstavligen över av avföring. Vi måste inse att sanitet och vatten hör ihop. Det spelar ingen roll att du har rent vatten om du inte har någonstans att gå på toaletten.

Det finns många anledningar till att länder i Afrika har problem med hanteringen av avföring menar Sara Gabrielsson. Dels handlar det om överbefolkning: i städerna bor människor tätt inpå varandra vilket gör att latriner svämmar över, något som ökar risken att komma i kontakt med skit. Dels handlar det om infrastruktur – det har visat sig svårt att anlägga centrala avloppssystem i de flesta städer eftersom det finns mycket slum och utspridd bebyggelse. Sist men inte minst beror problemen på sociala och kulturella faktorer.

– I Tanzania, där jag arbetar, är skit mer tabubelagt än sex. Ingen vill sammankoppla det med sjukdom. Det gör det svårt att ens lyfta frågan om att ställa om hanteringen av avföringen, och ännu svårare att diskutera hur den faktiskt kan användas som en resurs.

Faktorer som ytterligare försvårar är just att vatten och sanitet har setts som separata områden, både av inhemska regeringar och stora givarorganisationer. Enligt Sara Gabrielsson fokuserar exempelvis många projekt som drivs av stora organisationer på rent vatten snarare än sanitet. En annan faktor handlar om att lösningar ofta har drivits av västerländska företag, som inte har förstått sig på vare sig kulturen eller de geografiska förutsättningarna: toaletter som inte har varit anpassade till klimatet, lokalbefolkning som inte har fått utbildning i reparation, lösningar som inte har utgått från de faktiska mänskliga behoven.

Sara Gabrielsson, som själv talar swahili, menar på att lösningarna för att ställa om hanteringen måste drivas av, och vara förankrade hos, den lokala befolkningen. Enligt henne är det den enda vägen framåt för att minska risken för sjukdomar som exempelvis diarré och kolera som kan ha en dödlig utgång för många av de barn som drabbas.

Hon deltar därför i ett aktionsforskningsprojekt tillsammans med en grupp forskare från Dar es-Salaams universitet och en tanzanisk organisation. Gruppen vill hjälpa lokalkvinnor att tillverka kol utav avföring – och utvärdera deras process i att både tillverka och sälja kolen på den lokala marknaden.

– Eftersom det finns ett så stort tabu kring att prata om bajs blir det första steget i den här processen att faktiskt börja prata om det: vad kan det användas till, och varför måste vi hantera det?

Hon hoppas att deras projekt kan bli en början på fler liknande processer för att ställa om avföringshanteringen i länder som Tanzania.

– Även om det finns ett stort motstånd i Afrika har det ändå skett en utveckling vad gäller inhemska initiativ som hantering och tömning av latriner för att förbättra saniteten. Det tror jag beror på att regeringar har insett att de inte längre kan ignorera problemen, avslutar hon.

Noomi Egan