Mikael Klintman har under många år forskat om kunskapsresistens och den egna gruppens påverkan på individen. En övergripande slutsats är att vi har svårt att ta till oss kunskap som hotar vår sociala tillhörighet. Men solidaritet med egna gruppen är långt ifrån det enda som påverkar oss.
Mikael Klintman har nu gått ett steg till. Utifrån forskning inom sociologi, ekonomi, psykologi och evolutionsbiologi har han utformat en modell med fyra olika kategorier, eller ”inramningar”, för att förstå världen. Dessa ska hjälpa oss att analysera hur vi uppfattar andras försök att påverka oss, i allt från det egna vardagslivet till internationell politik. Processen är till viss del automatiserad och har att göra med vår överlevnad – vi gör det med magkänslan med andra ord. I sin nya bok Framing - The social art of influence (se faktaruta nedan) lägger han ut texten om dessa mer eller mindre omedvetna tolkningsmönster eller inramningar. De kan kortfattat beskrivas så här:
- En vi-och dem-inramning av världen. För vår överlevnad har vi alltid behövt åtnjuta gruppens skydd och gemenskap. Därför måste vi ha koll på vem som tillhör vår grupp och vem som står utanför. Grupptillhörigheten är det filter som ligger djupast inom oss när vi bedömer saker och ting. Det leder till ”Vi mot dem-retorik” som polariserar diskussioner och eldar på konflikter.
- Känslomässig ”temperatur” vid inramning av fråga. Känslor är en överlevnadsfunktion och kan ses som en motorväg till snabba beslut; vi lyssnar mer på hur något sägs än vad som sägs.Opinionsbildare kan styra hur en fråga uppfattas genom att höja temperaturen för att väcka indignation, rädsla eller entusiasm – eller sänka temperaturen för att skapa en mer dämpad och saklig stämning.
- Positionering och ompositionering. Att välja spelplan eller kontext är ett sätt att rama in en fråga. Är det en fråga som berör vår ekonomi, säkerhet, moral eller identitet? Det handlar alltså om agendasättning och valet avgör vilka aspekter som hamnar i fokus och vilka som hamnar i skymundan. Beroende på hur en fråga positioneras, kan man få mer eller mindre stöd från grupper som värdesätter just den aspekten av frågan.
Inramning av frågans omfattning. Genom att i förväg rama in vilka och hur många som berörs av ett visst problem kan man påverka hur relevant problemet uppfattas. Om man exempelvis säger att det endast berör en liten grupp, kan man få allmänheten att inte bry sig. Säger man däremot att det berör alla (hela landet eller hela världen) ökar engagemanget kraftigt.
Exempel: Hur förstås Trumps Grönlandsutspel genom Klintmans fyra filter?
Ett, av många, politiskt utspel som sedan ett tag tillbaka förbryllar och förvirrar är Trumps önskan att kapa åt sig Grönland. Vi frågar oss hur han kan bete sig som en maffialedare och kräva territorium av en vänligt sinnad allierad? Och varför protesterar inte amerikanerna mot beteendet? Nedan förklarar Mikael Klintman hur Grönlandsfrågan kan förstås genom hans fyra kategorier:
1. Vi och de – när gruppen hotas
Den här inramningen hjälper oss, enligt Klintman, att förstå varför vi triggas igång så av Grönlandsfrågan:
– Vi känner oss lurade när vår vän och allierade plötsligt agerar oberäkneligt och till och med hotar att ta Grönland med våld.
Människor är, menar han, predisponerade att reagera extra kraftfullt när vi känner oss svikna.
– Inom alla kulturer gör detta att urtidsmänniskan inom oss blir rasande. Reaktionen kan knytas till jägar-/samlarsamhället, då det var en fråga på liv och död att kunna lita på sin grupp.
Trump-administrationen rör runt i vilka vi är ”vi” och ”de” med. Så länge vi är ”vi” med någon finns en stor acceptans för vad de gör och säger. Nu finns det tecken på att flera europeiska länder blir ett tajtare ”vi” och USA tycks närma sig ett ”de” för oss européer.
Trump spelar på samma primitiva känslor när han målar upp Grönlandsfrågan för hemmaopinionen: Europa har utnyttjat USA, som naivt, vekligt och ensamt har burit ansvaret för västs försvar. När Trump agerar tufft och arrogant mot Europa applåderar MAGA-rörelsen.
2. Känsloläge – hur tonen styr vår reaktion
Genom att gå hårt ut har Trumpadministrationen medvetet höjt temperaturen i Grönlandsfrågan. Att skicka först Donald Trump Junior och sedan vicepresident JD Vance och hans fru till Grönland var ett effektivt sätt att väcka starka känslor.
– Men tajming är också avgörande för att lyckas. Kanske trodde man att grönländarna skulle bli smickrade, och i så fall missbedömdes situationen, säger Mikael Klintman. Att skicka familjen Vance dit trissade visserligen upp känsloläget – men det var ett tondövt drag som snarare väckt irritation än sympati.
Men det kan också finnas andra skäl till att USA går hårt ut med territoriefrågorna just nu – som inrikespolitik eller en testballong för att mäta Danmarks och EUs reaktion.
– Danmark och Grönland har reagerat starkt, men hittills har EU:s reaktion, handen på hjärtat, varit rätt återhållsam, säger Mikael Klintman.
3. Positionering – vilken spelplan gäller?
När Grönlandskonflikten ses i ljuset av den kategori som Mikael Klintman kallar positionering får vi syn på andra saker. Trump bryter medvetet mot moraliska spelregler i mellanstatliga relationer när han positionerar frågan som en handelstransaktion– enligt våra normer köper man inte andra länder.
Men varför kan man egentligen inte köpa länder? Det är en fråga man skulle kunna ställa. Om en handelstransaktion vore en fredlig lösning på ett problem – är det då inte ett slags moralism att säga att det är fel? Enligt Klintman räcker det inte med ryggmärgsreflexen att ”det är inte brukligt” att bryta mot en viss sedvänja. Samtidigt måste man förstås beakta vad det finns för risker när någon försöker ominrama vad som får köpas eller inte. I det här fallet handlar det om Trumps försök att ta kontroll över Grönland – samma logik använder han i Gaza, där han vill köpa mark och omvandla området till en lyxresort.
Ompositioneringar av frågor sker hela tiden, på gott och ont. Klintman nämner exempel som att det i dag går att köpa sig förbi vårdköer via privat sjukförsäkring – en inramning av vård som marknadsvara – och att rökförbudet på barer först blev politiskt möjligt när det inramades som en arbetsmiljöfråga.
4. Omfattning – vilka berörs av frågan?
Den fjärde och sista av Mikael Klintmans kategorier handlar om frågans omfattning: hur stor är frågan och vilka ska inkluderas? I fallet med Grönland kanske man hade hoppats att vicepresident Vances resa skulle uppfattas som ett välkomnande till den amerikanska gemenskapen – ett försök att skapa en känsla av tillhörighet, och ett erbjudande om ett närmande till den amerikanska sfären, med allt vad det innebär i form av inflytande, teknik, utbildning och ekonomi. En inbjudan att bli en del av världens ledande supermakt.
– Det handlar om att rama in tillhörighet. Vem är vi, och vilka vill vi vara med? Att bjuda in eller exkludera är ett kraftfullt verktyg i samhällsdebatter, säger Mikael Klintman.
Framtiden blir hanterbar
Den diplomatiska dragkampen om Grönland visar hur snabbt en fråga kan växa och förändra relationer mellan individer, grupper och länder.
– Det som först verkar orimligt kan snart börja kännas normalt – även för kritikerna. Det är så vi fungerar, säger Mikael Klintman.
Det kan låta dystert att vi inte är mer ståndaktiga i våra uppfattningar än så. Men genom att förstå hur dessa fyra dimensioner samverkar när opinionsbildare, politiker och media försöker rama in en viss fråga blir det också lättare att genomskåda retoriska knep och sätta fingret på vad det egentligen är som får oss att reagera som vi gör. Det gör både omvärlden, och framtiden, mer begriplig och hanterbar.