De flesta är överens om att krig är moraliskt fel. Men vad gäller rent juridiskt?
FN-stadgan, alltså den stadga som la grunden för FN:s uppgifter, befogenheter, arbetsordning och organisation 1945, förbjuder internationellt militärt våld mellan stater. Det finns dock undantag som att FN:s säkerhetsråd auktoriserar användandet av våldet eller vid självförsvar.
– Självförsvar innebär att Ukraina har rätt att försvara sig militärt mot Rysslands aggressioner. Ryssland hade däremot ingen laglig rätt att gå in i Ukraina, säger Britta Sjöstedt, universitetslektor vid Juridiska fakulteten som forskar om miljö och väpnade konflikter.
Rysslands argument, om att avmilitarisera och avnazifiera Ukraina liksom förhindra folkmord, avfärdas direkt. Ryssland framhåller också andra situationer när olagligt militärt våld har använts. Exempelvis när USA år 2003 invaderade Irak eller Nato 1999 när militäralliansen NATO flygbombade dåvarande Jugoslavien som varken kan klassas som självförsvar eller auktoriserat av FN:s säkerhetsråd.
– Att hänvisa till annan illegal användning av militärt våld rättfärdigar inte Rysslands invasion av Ukraina. Rysslands invasion är lika olaglig som den av Irak. Även om omständigheterna skiljer sig åt tycker jag att det är viktigt att betona att folkrätten inte gör åtskillnad på vilket land som kränker den, även om omvärldens reaktioner kan variera, säger Britta Sjöstedt.
Svårt ställa Ryssland inför rätta
– Ett problem är att rättegångar efter krig tenderar att bli rättvisa enligt segrarnas definition. Efter andra världskriget då segermakterna dömde förlorarna, och ingen ur segermakterna ställdes till svars, säger Britta Sjöstedt. Etablering av den internationella brottsdomstolen i Haag (ICC) och internationella krigstribunaler är ett försök att göra det rättvist.
ICC kan efter sitt inrättande 2002 åtala individer för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Ändå är det endast personer från Afrika som åtalats av ICC hittills. I vissa fall kan ICC även pröva aggressionsbrottet, det vill säga beslutet att invadera.
Ett dilemma är att varken Ukraina eller Ryssland är part i Romstadgan som ligger till grund för ICC. Det är för övrigt heller inte USA.
– Ukraina har dock i en begränsad utsträckning erkänt domstolens jurisdiktion, det vill säga rätt att utöva rättskipning och döma. Detta gör att ICC kan åtala personer som misstänks för krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten så länge brotten sker på ukrainsk mark under perioden 21 november 2013 och framåt. Domstolen kan däremot inte pröva aggressionsbrottet eftersom varken Ukraina eller Ryssland godkänt det efterföljande avtalet där aggression skulle läggas till de brott som ICC kan pröva, säger Britta Sjöstedt.
Anledningen till att aggressionsbrottet ligger separat var att staterna hade svårt att enas om en gemensam definition. Det är fortsatt svårt att komma överens om just aggressionsbrottet och endast ett fyrtiotal stater har godkänt tilläggsavtalet.
ICC skulle teoretiskt sett kunna utfärda en arresteringsorder mot Putin som högst ansvarig för ryska armén och andra höga ledare i Ryssland för de systematiska krigsförbrytelserna i Ukraina. Då skulle den ryska ledningen inte kunna resa till ICC:s parter vilket är 123 av världens länder.
– Eftersom Ryssland inte är med i ICC är han dock säker så länge han är kvar i Ryssland. Ingen stat har rätt att utöva exekutiv jurisdiktion som att till exempel gripa en person i en annan stat utan dess medgivande, säger Britta Sjöstedt.
På 1990-talet inrättades krigstribunaler efter till exempel kriget i forna Jugoslavien 1991 till 1995 och folkmordet i Rwanda 1994 till 1995. En sådan inrättas dock genom säkerhetsrådet och eftersom Ryssland är permanent medlem med vetorätt är det inte sannolikt att en sådan krigstribunal skulle kunna bli verklighet.
Det finns dock andra planer på en tribunal. EU-parlamentet vill inrätta en sådan för att utreda misstänkta krigsbrott i Ukraina liksom själva aggressionsbrottet, alltså invasionen.
– Det är oklart hur det skulle fungera. En EU-domstol löser heller inte jurisdiktionsfrågan, alltså möjligheten att ha rätt att väcka åtal, och med det svårigheterna att ställa Ryssland och Putin inför rätta, säger Britta Sjöstedt.
Putin har immunitet
Krigsförbrytare kan även dömas i nationell domstol. Världens länder har en internationell skyldighet att lagföra krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten oavsett var brotten har begåtts.
Det var av denna anledning som en iransk medborgare 2022 dömdes till livstids fängelse i en svensk tingsrätt för grova folkrättsbrott och mord begångna på 1980-talet i Iran. Fallet är nu uppe i hovrätten. Putin hade dock inte kunnat dömas i Sverige. Som statschef har han immunitet i en utländsk nationell domstol och den enda aktör som kan lyfta immuniteten är landet i sig, i detta fall Ryssland. Det skulle kräva ett tydligt maktskifte i landet. Även utrikesministrar och diplomater har liknande så kallad personell immunitet enligt internationell rätt.
– Immuniteten gäller för stats- och regeringschefer för det de har gjort inom ramen för sin tjänst, även efter att de slutat. Anledningen är att ledarens gärningar är så nära kopplade till staten och därför bör lösas på mellanstatlig nivå eller i internationell domstol. Detta håller på att förändras för de gärningar som klassas för internationella brott, till exempel krigsförbrytelser och folkmord, men alla stater är inte eniga om en sådan förändring. Soldaters gärningar, som tortyr eller enskilda attacker mot civila, kan däremot prövas i nationell domstol, säger Britta Sjöstedt.
Krigets lagar gäller oavsett
När en väpnad konflikt, det vill säga krig, startat träder krigets lagar in. Enkelt uttryckt är krigets lagar den del av folkrätten som reglerar krigförande och neutrala staters uppträdande i krig och under ockupation.
Krigets lagar tar inte ställning till vilket land som startade konflikten och gäller alltså också Ukraina. Ändå hamnade Amnesty International mitt i en orkan av kritik när organisationen anklagade Ukraina för krigsbrott 2022.
– Viktiga principer som distinktionsprincipen, alltså att skilja på civila och militära mål, proportionalitetsprincipen, alltså att risker för civila står i proportion till den militära nödvändigheten av en attack, och försiktighetsprincipen, alltså att undvika skador på civila, gäller även för det land som blir invaderat. Tanken är att balansera den eventuella skada som ett angrepp kan orsaka med angreppets militära nödvändighet, säger Alberto Rinaldi, forskare i humanitär rätt och mänskliga rättigheter vid Juridiska fakulteten.
Faktum är att både Ryssland och Ukraina har brutit mot krigets lagar, dock i avsevärt olika skala.
– Ukraina har använt skolor som skydd och därmed sammanblandat civila och militära objekt, vilket inte är tillåtet. Men Ryssland har anklagats för mycket grövre brott än Ukraina. Det handlar bland annat om massgravar som upptäckts under krigets gång, särskilt i rysk-kontrollerade områden. De döda kropparna visar tecken på tortyr, säger Britta Sjöstedt.
Redan under våren 2022 skickade ICC en grupp till Ukraina för att samla in vittnesmål och bevis. Gruppen bestod av 42 personer och är den största grupp som ICC någonsin skickat till ett krigsområde.
Insamling av bevis skiljer sig från åklagarnas uppgift att få misstänkta personer till Haag, men bevis är naturligtvis grunden för eventuella åtal, menar Alberto Rinaldi:
– När man samlar in bevis använder man sig av material som bilder och video men man gör också besök på plats och samlar in muntliga vittnesmål. Det var så man upptäckte massgravar i Rwanda och Jugoslavien. Det handlar även om statistisk analys som att jämföra hur många människor som finns i områden före och efter kriget liksom hur många som nu saknas.
Inte lätt skilja på civila och stridande
Krigets lagar skyddar alltså civila. Det som definierar en stridande är en person som ingår i den väpnade styrkan hos en part i konflikten eller i en grupp som lyder under befälsordning, som bär uniform eller annat särskiljande tecken, och som öppet bär vapen. Personer som inte anses vara stridande är civila och får enligt krigets lagar inte vara mål för en attack.
– Skillnaden mellan stridande och civila är central i den internationella humanitära rätten. Men den är också mycket problematisk, särskilt i fall som Vietnam, avkolonisering och 2001 års krig mot terrorismen, där gränsen inte blir lika skarp som i traditionella krig, säger Alberto Rinaldi.
Det finns också fall då civila kan förlora sin status. Enligt tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna som reglerar detta kan civila förlora sin status om de ”aktivt deltar i våldsamheter”.
– I denna grupp skulle civila som tar upp vapen i Ukraina kunna ingå. Det är dock komplext eftersom det inte rådet någon enighet om vad det innebär att aktivt delta och när ett sådant deltagande börjar eller slutar, säger Alberto Rinaldi.
Vad gäller till exempel när någon kör en lastbil med sprängämnen från punkt A till punkt B, men inte ansvarar för detonationen? Eller för med sig mat och mediciner till stridande personer? Å ena sidan föreslår Röda Korset mer generösa regler, å andra sidan vill länder som Israel ha striktare sådana för att komma åt dessa civila, menar Alberto Rinaldi.
Samtidigt finns det också i Ukraina ett stort engagemang från civilbefolkningen. Det finns till exempel appar som gör det möjligt för civila att rapportera var ryska soldater befinner sig.
– Apparna är problematiska då Ukraina blandar in de civila i underrättelseverksamhet. Det får också till följd att Ryssland attackerar civila för att inte röja var soldater finns. Men det är sannolikt inte nog för att säga att de skulle förlora sitt skydd, säger Britta Sjöstedt.
