Varken Bahrain eller Förenade arabemiraten har ju haft någon egentlig konflikt med Israel tidigare, så hur viktigt är det här fredsavtalet?
– Det är utan tvekan ett stort diplomatiskt genombrott. Det är ju grundbulten för hela diplomatin att stater erkänner varandra och upprättar diplomatiska förbindelser. Diplomatin är den övergripande historiska institution som vi har i global politik för att lösa konflikter på ett fredligt sätt genom förhandling, kommunikation och representation.
– Mot denna bakgrund är det ett genombrott. Och även om man tänker på Israels isolering i regionen är det ett stort genombrott. Endast Egypten och Jordanien har erkänt staten Israel sedan dess etablering 1948.
Kom avtalet som en stor förvåning?
– Egentligen inte. Redan år 2002 kom Saudiarabien med ett fredsinitiativ som innebar att staten Israel skulle erkännas på villkoret att den erkände en palestinsk stat. Denna plan antogs också av Arabförbundet. Israel har fortsatt sin ockupation av Västbanken men fått skrinlägga annekteringsplanerna.
– Det är också sedan länge känt att starka ekonomiska intressen i såväl Gulfländerna som i Israel vill se en ”ekonomisk fred” där Mellanöstern stärks genom skapandet av ett regionalt finansiellt centrum. Fredsavtalen ligger därför väl i linje med Trumps avsikt att driva sitt lands utrikespolitik som ett storföretag.
– Den tilltagande polariseringen mellan Sunni- och Shiaislam har också spelat in. Detta har drivit Gulfländerna att närma sig Israel. Uttrycket ”din fiendes fiende är din vän” stämmer väl in i det här sammanhanget. Länderna delar ett övergripande säkerhetsproblem med en gemensam fiende, nämligen Iran.
Så man kan säga att fredsavtalet ändå hade kommit till stånd förr eller senare?
– För att diplomati ska lyckas krävs timing, och här har president Trump och Israels premiärminister Netanyahu lyckats. Trump och hans svärson Jared Kushner, som agerar Mellanösternsändebud, har nyttjat det diplomatiska fönster som finns just nu i regionen, det vill säga de starka ekonomiska drivkrafterna och att Iran uppfattas som ett gemensamt hot.
Hur förankrat är fredsavtalet?
– Inom diplomatin talar man ofta om varm och kall fred och detta är ett exempel på det senare. Det är den politiska och ekonomiska elitens fredsavtal. Den folkliga förankringen är mycket begränsad eftersom Bahrain och Förenade arabemiratet inte är några demokratier.
– Den här typen av fred är därför mer instabil och kan snabbt förändras beroende på den politiska utvecklingen i dessa länder.
Och palestinierna är de stora förlorarna?
– Frågan är om fredsavtalen egentligen spelar någon större roll för palestinierna. Symboliskt signaleras att stödet för palestiniernas kamp krackelerar i Arabvärlden, men det har samtidigt alltid varit något av en läpparnas bekännelse. Detta har visat sig gång på gång.
– Bland palestinier och på andra håll i Mellanöstern finns en mycket stark ”antinormaliseringsdiskurs” när det gäller förbindelser och diplomatiskt erkännande av staten Israel.
Nya fredsavtal har slutits. Hur påverkar det balansen i resten av Mellanöstern?
– Läget blir alltmer polariserat. Saudiarabien tillsammans med Israel och USA försöker isolera Iran, men detta är både riskfyllt och kortsiktigt. Samtidigt står regionen för enorma politiska, sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar som kräver hållbara och långsiktiga strategier vilka kan gynna en hållbar fred.
