Skolan går på knäna och patienter sover i sjukhuskorridorer men ändå prioriteras högskolesektorn av staten, åtminstone forskningen som har haft en stark ekonomisk utveckling. Men när Tim Ekberg, LU:s planeringschef, pratar ekonomi och budget på LU så är det ingen som räcker upp handen och säger hurra vad bra vi har det! Bland forskarna är det många som klagar på brist på resurser.
– Alla säger ”vi har problem, men med mer pengar så löser det sig”. Men forskningen har faktiskt fått mer och mer pengar varje år… Vi borde lägga mindre energi på att gnälla och istället fokusera kraften på att se vad vi kan förbättra med de resurser vi har, säger Tim Ekberg, samtidigt som han reserverar sig, alla är inte vinnare och många fattiga forskargrupper har blivit allt fattigare.
I Stockholm pågår ett lågintensivt inbördeskrig mellan departementen om pengarna. I mitten sitter Finansdepartementet och håller i pengapåsarna. Det som styr oss mest är budgetpropositionen som presenteras årligen i slutet på september.
– Vi får sedan ett regleringsbrev, men det är väldigt tunt med tanke på hur mycket pengar vi får. Universitetet har stor frihet att bestämma över pengarna jämfört med flertalet andra myndigheter, säger Tim Ekberg.
Förra budgetpropositionen gav LU drygt fyra miljarder från staten, ett anslag som stadigt ökat under många år. Till det kommer de externa bidragen på knappt fyra miljarder. LU omsätter alltså åtta miljarder, men saknar ändå pengar – till exempel för att ge studenter tillräckligt med lärarledd tid.
I budgetpropositionen för 2018, som presenterades den 20 september, får LU åter ökade anslag till forskningen. En mindre ökning av anslaget till utbildningen kom också. Den största delen av dessa medel är öronmärkta för lärarutbildningens fortsatta utbyggnad.
Universitetets egen resursfördelning diskuterades av universitetsstyrelsen i juni och kommer att beslutas den 27 oktober. I den finns förslag på att för första gången på några år öka utgifterna för den universitetsgemensamma förvaltningen. Bland poster som ökar finns universitetsledningen som har vuxit något.
– Ökningen till förvaltningen handlar dock främst om Studenthälsan. Ökade resurser krävs eftersom studenterna mår sämre och nya grupper behöver stöd med språket – både svenskan och engelskan, säger Tim Ekberg.
Under det senaste decenniet har forskning varit prioriterad av staten, medan den högre utbildningen fått stå tillbaka. Varje år urholkas utbildningsanslaget av inflation och löneökningar som inte täcks. Rektor Torbjörn von Schantz efterlyser en utbildningsproposition jämte den forskningsproposition som presenteras var fjärde år.
– Smärtgränsen är nådd. Regeringens uppdrag – att vi ska erbjuda högkvalitativ utbildning till alla studenter – matchas inte av resurserna, säger Tim Ekberg.
Förutom underfinansieringen av utbildningen är overheadkostnader något som många forskare ser som ett grundläggande ekonomiskt problem. Men Tim Ekberg håller inte med.
– Vi har inte högre OH än andra universitet, snarare lägre. Om vi tittar på de bästa universiteten i världen så har de alla ett bra stöd runt forskningen och utbildningen. Att spara in på stödet till kärnverksamheten tror jag är helt fel väg att gå, säger han.
Om man lyfter blicken och fokuserar på stora händelser i omvärlden som globala finanskriser, migration och Brexit så riskerar de förstås också att påverka LU:s ekonomi.
Köpenhamns och Helsingfors universitet hör till den skara stora universitet som på senare år fått avskeda hundratals medarbetare och krympa sin verksamhet när landet drabbats av finanskris. Men Tim Ekberg är inte orolig för att LU ska tvingas gå igenom ett stålbad de närmsta åren. Efter den stora finanskrisen 2008 var Sverige ett av de få länderna i västvärlden som valde att fortsätta satsa på högskolan, -istället för att spara.
– Det är inte troligt att LU får göra några betydande nedskärningar de närmsta åren, eftersom Sverige har som tradition att se det som en investering att många människor forskar och utbildar sig, både under ekonomisk upp- och nedgång, säger Tim Ekberg och tillägger att universitetets 350 år tyder på en ovanligt stark hållbarhet.
Jenny Loftrup
KOMMENTARER:
Svalt intresse från ”rika” fakulteter att omfördela utbildningspengar
Staten har hittills inte varit intresserad av att höja prislapparna på studenterna. Att omfördela utbildningspengar mellan fakulteterna hade varit ett sätt att behålla en minimikvalitet på LU:s utbildningar. Men till vilket pris?
– Jag ifrågasätter inte andra fakulteter eller ämnen, jag tycker att exempelvis matematik är ett av de viktigaste ämnena, men varför behöver en student i matematik kosta dubbelt så mycket som en student i arkeologi? säger Sanimir Resic, grundutbildningsdekan på Humaniora och teologi, där många studenter inte får mer än 3–4 timmars lärarledd undervisning i veckan.
Han önskar att det fanns större solidaritet inom LU och att den strategiska planen – som talar om högkvalitativ utbildning för alla – knöts till resursfördelningen. Fram-för allt är det studenter i juridik, samhällsvetenskap, ekonomi, humaniora och teologi som har en låg prislapp.
Gunilla Westergren-Torsson är dekan på Medicinska fakulteten, som har de dyraste studenterna. För henne är det viktigaste stora sammanhanget inte universitet utan samhället och framförallt sjukvården.
– En ändring av finansiering av medicinstudenter skulle påverka både patientsäkerhet och tillgång till sjukvård, eftersom vi princip bara har professionsutbildningar. Idag har vi till exempel stor brist på sjuksköterskor. Vi har ett ansvar mot samhället, säger Gunilla Westergren–Torsson.
Även dekan Olov Sterner på Naturvetenskapliga fakulteten blir djupt oroad vid tanken på omfördelning inom LU.
– Om vi ska utbilda naturvetare som fungerar i vårt samhälle så kostar det pengar. Vi kan utbilda naturvetare för en mycket billig penning som klarar av att skilja en anka från en björn, men sådana har Sverige ett mycket begränsat behov av, säger han.
I år får LU två miljarder i utbildningsanslag. Pengarna fördelas till fakulteterna efter de statliga prislapparna på studenterna, som bygger på en logik från 70-talet, alltså före den digitala utvecklingen. Påtryckningar till staten om höjda prislappar besvaras än så länge med att universiteten får lösa det genom omfördelningar inom sin egen budget.
– Enligt mig är det är inte värdefullt att jämföra olika kategoriers samhällsuppdrag, säger Sanimir Resic.
– Vi har också ett samhällsansvar, vad skulle vi till exempel göra med läkare och naturvetare som inte kan uttrycka sig på vare sitt eget modersmål eller något annat språk? Arkeologin är mycket viktig för Sverige som kulturnation, och i många länder brukas historia för att legitimera ideologi och krig. Se IS, de vill bygga upp det historiska kalifatet igen, i Europa under blodiga omständigheter.
Jenny Loftrup
