Med resoluta steg, gåstavar och solkeps kommer Maibrit Westrin in i universitetshuset för att låta sig intervjuas. Hon har tidigare ofta valt att vara lite av en doldis men nu vill hon gärna tala om romanska språk, humaniora och varför hon väljer att donera till universitetet.
– Jag vet så väl att humaniora ofta får stryka på foten och att det som skänks gör nytta, säger Maibrit Westrin, som själv doktorerat i franska.
Per Anders och Maibrit Westrins stiftelse delar ut bidrag till utomeuropeiska masterstudenter i humaniora och till bokproduktion. Varje år delas också ett pris ut till den bästa uppsatsen inom romanska språk. Maken Per Anders Westrin var lektor i pedagogik och psykologi vid LU men var mest namnkänd som översättare av Kalle Anka mellan 1957 och 1981. Men bakom signaturen P A Westrin på serietidningar dolde sig också Maibrit Westrin.
– Jag var lite mer ”high-brow” och ville inte ha mitt namn på Kalle Anka-tidningarna som akademiker, trots att många vuxna och även professorer läste Kalle Anka då, säger hon.
Att hitta de svenska uttrycken till -Kalle Ankas pratbubblor var ett kreativt tandemarbete under 25 år, från 50- till 80-talet. Paret översatte dessutom originalserier från många andra språk än engelska – som holländska, tyska, italienska och franska.
– Till slut visste vi ju i stort sett vad Kalle skulle säga. Gränsen gick när vi fick in en serie på turkiska, då sade vi nej.
Paret Westrin bidrog med många kluriga och humoristiska uttryck i Kalle Anka som ”Långtbortistan” och ”uschiamej”. Ordet ”läskeblask” uppfann de när Kalle druckit något mousserande och raglade omkring i en italiensk Kalle Anka-serie. Det fungerade inte i en svensk barnserietidning.
Att Maibrit Westrin skulle få läsa i Lund var på inget sätt självklart. Hon växte upp i Sävsjö i en familj med många barn och lite pengar. Men det fanns en lärare på gymnasiet i Eksjö, som såg den språkbegåvade Maibrit och ordnade så att hon fick bo gratis under en del av sin studietid i Lund, hos professor Eilert Ekwall, känd ortnamnsforskare. Det visade sig att han var född i Sävsjö och inspektor i Smålands nation, där Maibrit naturligtvis blev medlem och så småningom sexmästarinna. Efter studierna arbetade hon en tid som lektor på Romanska institutionen och sedan på Katedralskolan som språklärare. Hon säger att hon aldrig behövde höja rösten. Det stämmer säkert om hon hade hälften av den pondus som hon utstrålar som 94-åring.
Eftersom hon alltid har varit nyfiken och velat lära sig nytt sökte hon sig vidare till akademin, som hon än idag fortsätter vara en del av som donator.
– Jag får höra så mycket intressant och dessutom får jag träffa dem som får stipendier, säger Maibrit Westrin och syftar bland annat på den fina ceremoni med kaffe och kakor där studenter och forskare presenterar sin forskning eller sin uppsats.
Som pensionär har Maibrit skrivit hundratals brev på spanska för Amnestys räkning till presidenter, ministrar och andra beslutsfattare. Amnestys massiva brevkampanjerna sätter press på regeringar att ge fångar en rättegång.
– Jag fick få svar, men vi vet att det spelar roll, säger hon.
Nu skriver hon inte längre brev men är fortfarande aktiv i flera olika föreningar. Efter att hennes man, Per Anders Westrin, dog 2003 så valde hon att skruva upp engagemanget i föreningslivet.
Men hur är det att bli gammal?
– Sinnen och krafter avtar. Men jag klarar fortfarande av att ta mig ut och träffa människor och lyssna på musik, något som jag är beroende av. Annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
Text och foto: Jenny Loftrup
