Marginaliserade kvinnor väljer SD för att hitta sammanhang i vardagen

När nynazistiska, rasistiska och främlingsfientliga rörelser växte sig starka på 90-talet blev Diana Mulinari rädd. Som kvinna och politisk flykting kände hon sig hotad av deras frammarsch i Sverige och i resten av Europa.

– Jag upplevde ett slags förnekande bland många, men för mig var det aldrig några unga oförståndiga pojkar utan ett tydligt politiskt projekt, säger hon när hon träffar LUMs reporter på ett café i centrala Lund.

Hon förvånade sig också över det paradoxala i att kvinnor gick med i ett parti som inte såg löneskillnader och könsstyrd arbetsfördelning i hemmet och på arbetsmarknaden som något bekymmersamt. Problemet för dem var snarare det omvända; samhället är alltför jämställt.

När Diana Mulinari nu tillsammans med kollegan Anders Neergaard har analyserat de berättelser som de fått fram efter samtal med kvinnor som är kommunalpolitiskt aktiva inom Sverigedemokraterna, tycker hon sig förstå dem bättre. Sammanlagt intervjuade de ett tjugotal om kvinnors roll i politiken, jämställdhet och deras relation till Sverigedemokraterna.

Alla var mycket positiva till att låta sig intervjuas, berättar Diana Mulinari. Samtalen var öppna men gled raskt över till ”invandringsfrågan”, trots att den aldrig togs upp av forskarna.

– Jämställdhet för dem handlade om att försvara nationen mot en föreställning om ett muslimskt hot samt om kvinnor som inte borde få bada med slöja på Aqvakul. Jämlika löner och arbetsförhållanden berördes knappt.

En av slutsatserna från intervjuerna är att de kvinnliga sverigedemokraterna är en konsekvens av ”duktighetssamhället”, som innebär tuffa krav på kvinnor att ansvara för hemmet och samtidigt vara aktiv, effektiv och framgångsrik inom arbetslivet.

– Den livsform som dagens samhälle erbjuder ställer enorma och nästintill orimliga förväntningar på framför allt kvinnor, men även på män, säger Diana Mulinari. För att anses som lyckad måste man kunna kombinera barn och familj med en framgångsrik karriär.

Hon radar upp några faktorer som hon menar utmärker kvinnor inom främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna: De flesta har aldrig engagerat sig politiskt tidigare. Flertalet saknar förankring på arbetsmarknaden, och få känner en yrkesidentitet. Nu ger det partipolitiska arbetet dem det sammanhang och den sammanhållning som en arbetsplats kan ge. Eftersom kvinnorna inte lyckas få fotfäste på arbetsmarknaden har de ofta svårt att få ekonomin att gå ihop.

– De som vi har pratat med vill gärna leva ett småborgerligt liv, med tid för både arbete och ett rikt familjeliv. Men de lyckas inte förverkliga detta i dagens samhälle, säger Diana Mulinari. Sverigedemokraterna erbjuder dem en enkel, om än felaktig, lösning till varför deras liv inte gestaltar sig som de hade önskat – allt skylls på invandringen.

Egentligen hade de här kvinnorna lika gärna kunnat välja att engagera sig i Kristdemokraterna som också har en traditionell familjesyn, menar Diana Mulinari. Men till skillnad från Sverigedemokraterna anser Kristdemokraterna att ett lyckat traditionellt familjeliv är möjligt i dagens Sverige och pekar inte ut invandring och invandrare som roten till det onda i samhället. Dessutom lyfte de intervjuade kvinnorna ofta fram ett trassligt familjeliv vilket också kan ha bidragit till att de inte kände sig hemma i Kristdemokraternas koncept på en lyckad traditionell familj.

Diana Mulinari urskiljer två olika sorters sverigedemokrater; en grupp yngre medlemmar från medelklassbakgrund som är ideologiskt övertygade. Dessa har ofta en bakgrund i mer uttalat rasistiska sociala rörelser. Den andra gruppen är större och består av personer som inte har lyckats hitta en plats i dagens samhälle. Att den senare gruppen har valt att engagera sig i ett missnöjesparti som Sverigedemokraterna anser hon är ett misslyckande av övriga politiska partier, som bör lyssna bättre:

– Detta är en oerhört sårbar grupp och man måste lyssna på deras livserfarenheter utan att för den skull tycka om de ensidiga lösningar som de har på samhällsproblemen, säger Diana Mulinari.

Ulrika Oredsson