Närheten till kontinenten och bl.a. Köpenhamns och Greifswalds universitet har gjort att vetenskapliga nyheter och politiska strömningar historiskt sett kommit snabbare till Lund än till Uppsala och Stockholm. Det har påverkat både studenter och lärare, menar Peter M. Nilsson, professor i klinisk kardiovaskulär forskning och chef för Enheten för medicinens historia.
– Ett exempel är att lundastudenterna i början av franska revolutionen bar en kokard i mössan och planterade ett fredsträd i Lundagård, säger han.
På 1800-talet var sedan skandinavismen en stark politisk rörelse, och två medicinstudenter från Lund ställde upp som frivilliga i kriget mellan Danmark och Preussen 1864. Två studenter kan tyckas vara lite, men fakulteten var också liten: den hade då bara 35 inskrivna studenter.
Längre fram kom de radikala strömningarna i början av 1900-talet, med de unga socialisterna i DUG (Den Unge -Gubben), DYG (Den Yngre Gubben) och Clarté. En av de engagerade var Hildur Sandberg, känd som ”Lejoninnan från Lund”. Hon var medicinstuderande, radikal socialdemokrat och initiativtagare till de alternativa socialistiska söndagsskolorna i Lund innan hon -under oklara omständigheter dog redan som 23-åring.
En motsats till de radikala liberalerna och socialisterna var den grupp som fått namnet ”bruna anatomerna”: Carl-Magnus Fürst, Ivar Broman, Gösta Häggqvist och Gaston Backman. Några av dem var aktiva i den år 1937 bildade Riksföreningen Sverige-Tyskland. De ägnade också mycket intresse åt skallmätningar och rasbiologi.
– Gösta Häggqvist, som var docent vid LU innan han flyttade till Stockholm, blev organiserad nazist. De andra däremot var engagerade tyskvänner och mycket konservativa, men inte nazister, förklarar Peter M. Nilsson.
Han tycker det är viktigt att se till kontexten i historiska sammanhang, dvs. se hur det såg ut i dåtidens samhälle. Att mäta människokroppen och jämföra olika ”raser” ter sig idag motbjudande, men var på den tiden en accepterad del av vetenskapen.
Att kombinera teologi och medicin var inte heller anmärkningsvärt på sin tid. Universitetets tidigaste konstitution stadgade att var och en som ville bli examinerad i medicin först måste ha betyg från teologiska fakulteten. Detta krav togs så småningom bort, men så sent som under 1800--talets andra hälft måste medicinarna visa upp kunskaper i latin och andra ämnen från filosofiska fakulteten.
Det fanns också, under ett par årtionden i början av 1800-talet, en utbildning i ”prästmedicin”. Syftet var att lära präster på landet att ge enklare medicinsk hjälp till sjuka församlingsbor.
– Det låter märkligt idag, men var kanske inte helt fel på den tiden. Det fanns ju inte så många läkare i Sverige, och på landsbygden hade man ofta mycket långt till doktorn, säger Peter M. Nilsson.
Även de behandlingar som gavs i Lund bör ses i sitt sammanhang. Diabetes till exempel, ett starkt forskningsområde vid LU idag, var viktigt vid medicinska kliniken i Lund redan på 1920-talet. Då hade man lärt sig att mäta patienternas blodsocker, men hade – innan insulinet kommit – ingen annan behandling än att lägga om kosten.
Diabetesdieten skulle inte innehålla kolhydrater, och eftersom även protein kunde höja blodsockret blev fett det viktigaste inslaget. I denna tidiga version av dagens LCHF-kost kunde dagsintaget för en 16-årig flicka bestå av 120 g späck, 20 g grädde, 130 g smör, 70 g gurka, 60 g skärbönor, 40 g purjolök och 570 g vitkål, samt buljong, kaffe och te.
Den som drev igenom fettkosten var professor Karl Petrén, som ägnade flera årtionden åt behandlingen av diabetes. Han utkom också med en tjock bok om detta år 1923 – en bok som tyvärr genast blev omodern, eftersom insulinet kom samma år.
– Men Karl Petrén utgör ett gott exempel på vetenskaplig vidsynthet, för han klarade av att ta till sig det nya. Han beställde raskt hem insulin och började behandla sina patienter med insulin i stället för med enbart fet kost. Kost är dock fortfarande en viktig del av diabetesbehandlingen, säger Peter M. Nilsson.
Ingela Björck
Sjukgymnasterna fick legitimation 70 år före sjuksköterskorna
– Lund hade en framträdande roll inom sjukgymnastiken. Per Henrik Ling, som var universitetets fäktmästare i början av 1800-talet, är ju känd som gymnastikens fader. Han såg rörelser som ett medel att uppnå hälsa och gav mot betalning ”medikal gymnastik” till behövande patienter, säger professorn i hälsovetenskap Gerd Ahlström.
Sjukgymnasterna fick yrkeslegitimation redan 1887, men sjuksköterskorna inte förrän 1957. Skälet var, menar Gerd Ahlström, att sjukgymnastiken länge var en specialistkompetens inom läkaryrket och därigenom mer etablerad. Sjuksköterskornas utbildningar däremot startades på Ersta diakoni 1851 och i Lund 1892.
– Före 1800-talets slut var det ju inte mycket man kunde göra för patienterna. Sjukhusen var inte ställen där man blev botad, för det fanns inte många fungerande behandlingar. De var snarare en sorts dödens väntrum som de sjuka undvek så länge som möjligt, säger hon.
Arbetsterapeuterna fick sin legitimation ännu senare, först 1999. Professurerna i respektive ämne kom i samma tidsordning som yrkeslegitimationerna. Sjukgymnasterna var först – där blev lundareumatologen Ulrich Moritz Nordens första professor år 1979. Den första professorn i vårdvetenskap vid LU blev Ingalill Rahm Hallberg år 1997, och den första professorn i arbetsterapi blev Susanne Iwarsson år 2003.
Ingela Björck
