Åderförkalkning och diabetes är de kroniska sjukdomar som oftast ligger bakom försämrad syretillförsel till benen. Komplikationer följer med svåra smärtor och sår som inte vill läka, och amputation kan vara enda räddningen. Forskaren Ulla Riis Madsen ville veta: Vilket liv väntar patienterna efter amputationen? Kan de få bättre psykologisk stöttning? Och hur klarar de sig efter att de skrivits ut och kommit hem?
Studierna är genomförda vid två danska sjukhus under ett år. Ulla Riis Madsen mötte personer som först upplevde stark förvirring och brist på kontroll, sedan bearbetning av chocken och en gryende förmåga att se de nya livsvillkoren i vitögat. Så småningom återvände känslan av kontroll, men patienterna pendlade kraftigt känslomässigt genom alla dessa tre faser.
– De ville gärna prata. Men när sjuksköterska, läkare och fysioterapeut i samband med utskrivningen pratade om vad som nu skulle hända, brottades patienterna med andra, för dem akuta frågor: Var det rätt beslut att göra amputationen? Kunde detta ha undvikits om jag träffat en annan läkare?
Att försöka behålla de fysiska funktionerna är avgörande. Tre veckor efter operationen kunde sex av tio förflytta sig mellan säng och stol. Bland dem som inte lyckades var det dels ålder, dels träning som avgjorde. De som tre veckor efter ingreppet hade kommit igång med träning hade tjugo gånger större chans att klara förflyttningen mellan säng och stol. Forskaren mötte ett antal patienter där träning och rehabilitering inte erbjudits. Ulla Riis Madsen minns särskilt en ensamstående man som blev sängbunden, utom vid de tillfällen då hemtjänsten kom och tog upp honom. Han ville inte vara i händerna på personal, utan valde istället att vara tillbaka i sängen redan vid lunchtid – för att stanna i den till morgonen därpå.
– Bara några dagars träning hade kunnat göra stor skillnad.
Men medan den genomsnittliga fysiska förmågan gick ner ett år efter amputationen, gick livskvaliteten på alla andra områden upp för de flesta. Smärtan avtog eller försvann helt och sjukdomskänslan de så länge hade levt med lättade. Skillnaderna i mående varierade dock stort inom gruppen, både fysiskt och psykiskt, och under hela året gick det psykosociala måendet upp och ner.
Rehabilitering med fokus på äldre, träning på förflyttning redan på sjukhuset och en nationell plan för just denna patientgrupp är insatser som kunde förbättra det totala måendet för denna patientgrupp, sammanfattar forskaren.
– Nu beror alltför mycket på vem du möter och i vilken kommun du bor.
Svenska förhållanden
Resultaten går i stort att överföra till svenska förhållanden. När Ulla Riis Madsen håller föredrag för svenska sjuksköterskor med ortopedkirurgisk inriktning är igenkänningen ofta hög.
– De har tyckt att mina resultat har varit mycket relevanta och känt igen dem från sin arbetsvardag. Men det finns ju skillnader i hur det postoperativa förloppet och rehabiliteringen är organiserat i de olika länderna, och ibland även regionalt inom ett land.
Erika Svantesson