– Att vara ordförande tar mycket tid och kräver stort ansvar, men det är samtidigt väldigt roligt. Jag breddar min kunskap genom att jag tvingas lära mig om allting relaterat till fysik, säger Anne L'Huillier.
Hon berättar också att hon fått nya insikter i hur de stora upptäckterna och uppfinningarna kommit till. Förra året arbetade hon mycket med området kring energieffektiva blå lysdioder.
– Redan i slutet på 1950-talet visste man vad som teoretiskt krävdes för att få blå lysdioder, men sedan tog det omkring 30 år innan det lyckades. Forskningen skedde liksom i vågor där många grupper höll på under många år men kunde inte lösa vissa tekniska problem och sedan gav upp. Andra grupper provade igen med nya idéer men senare gav upp och så vidare. Till slut lyckades de japanska forskarna som fick priset, säger hon.
Varje år får Nobelkommittén 300-400 nomineringar. Alla läses igenom, många områden utreds och vad många kanske inte känner till är att Nobelkommittén även skriver en hemlig rapport som arkiveras i 50 år. Rapporten innehåller en sammanfattning av årets arbete. Att förbereda populärvetenskapliga texter för att förklara Nobelpriset för allmänheten är också en viktig del av arbetet. Korta texter och illustrationer som sammanfattar omfattande forskning måste bli helt korrekta innan de sprids till media. Även en affisch görs varje år.
Hur håller ni allting hemligt?
– Vi använder absolut inte e-post. Vi träffas också mycket och när vi skriver på datorer så är det specialdatorer som inte kan kopplas upp mot något nätverk. En annan faktor är att det finns mycket ärlighet och stor integritet i forskarvärlden och det svenska samhället i allmänhet, så vi har genom åren lyckats rätt bra med detta, säger hon.
På vilket sätt har du nytta av Nobeljobbet i din vanliga roll som professor på LTH?
– Det är svårt att sätta fingret exakt på nyttan, men helt klart är att detta breddar min kompetens. På så vis är det till nytta för min egen forskning, samtidigt som jobbet också tar mycket tid från forskningen. Att vara med i Nobelkommittén är jätteroligt, men jag ser fram emot att få mer tid över för min egen forskning när uppdraget är slut, säger hon.
Anders Frick
FAKTA om Anne:
Anne L'Huillier, född 1958 i Frankrike, är professor i atomfysik vid Lunds universitet. Hennes forskning handlar om att alstra och utnyttja mycket korta ljuspulser, så kallade attosekundpulser. Attosekundfysik handlar om att "frysa" så snabba processer som elektroners rörelser eller hur en atom ändrar sig till en jon, vilket väntas ge nya rön till grundforskningen i fysik. Förra året utsågs hon till rådsprofessor av Vetenskapsrådet. Hon har även tre gånger fått ERC-grants – mycket prestigefulla anslag från Europeiska forskningsrådet – samt bland annat forskningsstöd från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse inom projektet Wallenberg Scholars.
På frågan om Sara Snogerup Linse själv kan bli ”starstruck” när hon som kommittéordförande möter andra framstående forskare svarar hon bestämt nej:
– Sådant glömmer jag alltid. Jag tänker att jag har fått det här uppdraget och det ska jag göra så bra som möjligt.
Konkret innebär uppgiften som kommittéordförande att leda utredningsarbetet kring nomineringar till Nobelpriset i kemi – alltså de förslag som inkommit från olika universitet och institutioner, enskilda forskare runt om i världen, liksom från bland annat före detta Nobelpristagare och ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien.
I början av året fördelas kommittéarbetet och utredandet tar vid, vilket på grund av hemlighetsmakeriet betyder en hel del kvälls- och hemarbete.
Det roligaste med uppdraget är enligt Sara Snogerup Linse att kommittéledamöterna får en ”inblick i det bästa av det bästa” och att de får läsa, se och lära mycket nytt. I forskningen ser hon stor skönhet:
– Jag älskar ju experiment, och i vårt arbete får vi titta på väldigt många snygga beräkningar och experiment som forskare har designat för att svara på olika frågor.
Vilka lärdomar hon hittills gjort i sitt arbete som ordförande i Nobelkommittén för kemi?
– Det är förstås en hel massa saker. En sak som jag lärt mig är att delegera mer, att sprida arbetet. Eftersom jag ska hålla i helheten måste vi dela på basarbetet.
Enligt Sara Snogerup Linse förekommer det inte ”strider” inom kommittén där olika ledamöter konkurrerar med varandra för att föra fram egna favoriter bland pristagare.
– Jag har aldrig upplevt att det har blivit en kamp, jag känner tvärtom att vi arbetar tillsammans för att det ska bli ett bra pris i slutänden. Vi hjälps åt och har en dialog inom kommittén för kemi, men också med de andra kommittéerna.
Skälet till att Sara Snogerup Linse valde att fördjupa sig i fysikalisk kemi och molekylär proteinvetenskap – och senare blev professor och därtill Nobelkommittéordförande – kan sökas långt tillbaka i tiden.
– Anledningen till att jag blev nyfiken på proteiner var min kemilärare på högstadiet, Bärbel Hahn-Hägerdahl, som på den tiden var doktorand vid LTH och samtidigt undervisade i vår klass. Hon gjorde ämnet väldigt levande och roligt. Jag kommer särskilt ihåg en session då Bärbel berättade att proteiner består av kedjor med tjugo aminosyror och som skapar en struktur men att ingen kan säkert förutsäga hur. Då bestämde jag mig för att ta reda på svaret. Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Nu har forskningen kommit längre, men vi har fortfarande inte löst problemet.
Upptäckarglädjen vill Sara Snogerup Linse fortsätta att dela med mig av, både under kurser och i labbet. För när glädjen i ämnet väcks, då följer mycket annat av sig själv, menar hon. Och kanske är det, säger kemiprofessorn, glädjen som driver de flesta Nobelpristagare.
– Troligen är det så att personer som blir riktigt framgångsrika har roligt och är nyfikna. De vill hitta sanningen och gå till botten med problem.
Tiina Meri
FAKTA om Sara:
Sara Snogerup Linse, född 1962, ägnar sig åt fysikalisk kemisk forskning och har utvecklat kunskapen kring proteiners biofysikaliska kemi och vissa grundläggande processer för proteiner som ingår i sjukdomar som diabetes, Alzheimer och Parkinson. Vid sidan av passionen för experiment och arbetet på labbet har Sara Snogerup Linse ett intresse för barnböcker – hon har tillsammans med sin sambo Kyrre Thalberg blivit utgiven med sammanlagt fem stycken. Hon är också med om att driva Humlegården som erbjuder bostäder och daglig verksamhet åt personer med både autism och utvecklingsstörning.