– Det är när de inte kommer överens med sin huvudhandledare. Andra problem som dyker upp längs vägen går ofta att lösa om relationen mellan doktoranden och handledaren är bra, men när det inte funkar så kan hindren bli oöverstigliga, säger Haro de Grauw.

Både student och anställd

Som doktorand är man både student och anställd. Ena dagen kan handla om att delta i ett seminarium eller en föreläsning och att få sitt arbete granskat. Nästa dag kan rollen vara den omvända och doktoranden är den som undervisar och granskar. Inspirerande och lärorikt, men samtidigt stressigt med hård press och tryck från olika håll.

En som upplevt problem under sin tid som doktorand är Laura Cox. Mycket gjordes för att komma till rätta med situationen, men det tog några år innan det ordnade sig. Det hon upplevde bidrog till att hon engagerade sig i doktorandkåren där hon nu ingår i presidiet.

– Jag insåg vikten av att doktorander går samman kollektivt och arbetar för allas bästa, men tyvärr är det många som inte känner till doktorandkåren, eller för den delen doktorandråden vid fakulteterna. En doktorand kan vara ganska utsatt och lever i två världar som student och anställd. Vissa kan uppleva att det är ensamt och att arbetet blir överväldigande, och då kan kåren och råden vara till hjälp.

Doktorandombudsmannen stödjer och hjälper

Det finns över 2 000 doktorander vid universitetet. Det senaste året har drygt 100 av dem vänt sig till doktorandombudsmannen Haro de Grauw. Utöver dem finns ett mörker­tal, oklart hur stort, som inte kontaktar doktorandombudsmannen med sina problem. Det är bland dessa de flesta avhopparna finns.

De som kontaktar doktorandombudsmannen får stöd och hjälp. Haro de Grauw är tydlig med att de som hör av sig till honom i de allra flesta fall slutför sina doktorandstudier. Problemen han konfronteras med bottnar ofta i vad han beskriver som dålig personkemi mellan handledare och doktorand.

Doktoranden kan uppfatta det som bristande respekt från handledarens sida, en hög grad av detaljstyrning av doktorandens arbete eller, om handledaren är man och doktoranden kvinna, en allmänt dålig attityd gentemot kvinnor.

– Doktorander investerar tid, pengar, känslor och sin framtida karriär i doktorandstudierna. Därför måste relationen med handledaren helt enkelt fungera, säger han.

När det inte fungerar så har doktoranden rätt att byta handledare – men det är lättare sagt än gjort. En anledning är att forskningsanslaget som finansierar doktorandens lön hanteras av handledaren. En annan att en ny handledare kan innebära att doktorandens forskningsprojekt tar en ny inriktning. Dessutom kan det uppstå diskussioner om vilka artiklar som doktoranden ska stå som medförfattare till om hon eller han inte längre är en del av forskargruppen.

Sista utvägen

– Byta handledare är något som jag föreslår som en allra sista utväg om inget annat fungerar. Ibland räcker det att diskutera problemen med handledare och prefekt, men om det går så långt som till att byta handledare så ska universitetet hjälpa till, säger Haro de Grauw.

Han drar på svaret om han anser att universitetet alltid följer procedurer och förfaranden och gör en objektiv utredning som tar hänsyn till båda sidor.

– Intentionerna finns och centralt finns rutiner, men det brister en del i ledarskap, särskilt på prefektnivå.

Små institutioner är särskilt utsatta, menar han, med problem som inte är lika tydliga inom större enheter.

– När alla känner alla och fikar tillsammans så är det svårt att hantera känsliga ärenden konfidentiellt.

Men stora fakulteter och institutioner där mycket av forskningen finansieras med externa medel och där handledare och doktorander jobbar tillsammans i stort sett dagligen är inte undantagna från problem. Tvärtom. Medicin och teknik är två exempel där Haro de Grauw menar att den stora andelen extern finansiering kan få oönskade konsekvenser.

Riskerar betraktas som handledarens anställda

Han beskriver det som att vissa handledare hanterar forskargruppen som sitt eget lilla företag där pengarna betraktas som handledarens pengar och doktoranden som anställs ses som handledarens personal.

– Men så är det ju inte. Doktoranden är anställd av universitetet, inte av hand­ledaren personligen. Samtidigt krävs väldigt mycket av en prefekt för att gå in med skarpa förändringar när handledaren driver sitt eget labb med externa medel, säger Haro de Grauw och fortsätter:

– Inom medicin och på LTH upplever jag att universitetet ibland ses som ett ramverk och inom det ramverket är det ganska lätt för en ledare för en forskargrupp att köra sitt eget race.

Utbrändhet "det nya normala"

Mental ohälsa är ett stort problem bland doktorander. Ibland bottnar det i dåliga relationer med handledare, men långt ifrån alltid. Haro de Grauw möter det ofta och enligt honom har mental ohälsa och utbrändhet börjat betraktas som något nästan normalt att gå igenom som doktorand.

Han hyllar arbetet som görs av Företagshälsan och Studenthälsan, men ibland räcker det helt enkelt inte. Och enligt honom är det långt ifrån alla som lider av mental ohälsa som ens orkar söka hjälp.

– Det har på något sätt blivit accepterat inom den akademiska arbetsmiljön. Men det är inte normalt när någon gråter i labbet eller inte sover på nätterna.