Mycket talar för att distansarbetet kan vara här för att stanna, åtminstone delvis och på vissa arbetsplatser.
Lena Winslott Hiselius, professor i trafikekonomi vid Lunds universitet och forskningsledare vid Sveriges nationella centrum för forskning och utbildning om kollektivtrafik K2, har på olika sätt undersökt hur vi påverkas av den ökade digitaliseringen och hemmajobbandet. Bland annat i form av enkäter till medarbetare och intervjuer med HR-chefer på företag och myndigheter.
– Personalavdelningarna är kanske de som varit minst positiva till distansarbete tidigare, men också den här gruppen har svängt och planerar nu för ökat distansarbete inom verksamheten också efter pandemin. Även många ledningsgrupper diskuterar i den här riktningen.
Fritidsresenärers behov svåra att tillgodose
Ingen vet dock riktigt hur arbetslivet efter coronapandemin kommer te sig, eller om ett sådant skede någonsin fullt ut infinner sig. Rapporter finns, men pekar i olika riktningar.
Men eftersom digitala mötesformer har etablerat sig och många arbetsgivare nu ser chans till kostnadsbesparingar i form av såväl minskade kontorsytor som färre tjänsteresor är scenariot med mer distansarbete än före epidemin ingen högoddsare.
– Det innebär att vi får tid över helt plötsligt och det är väl ingen som tror att vi spenderar den tiden hemma. Vi kan åka och handla, hälsa på vänner, åka ut i naturen eller åka till aktiviteter lite längre bort i stället. Kanske välja fäktklubben i grannstaden i stället för på hemmaplan.
För kollektivtrafiken blir detta en svår ekvation, enligt Lena Winslott Hiselius.
– Många kollektivtrafikhuvudmän funderar på detta nu. Tidigare har man haft skol- och arbetsresande som sitt främsta uppdrag. Fritidsresandet skiljer sig eftersom det är så spritt i tid och vart vi åker. Det är svårare att kollektivtrafikförsörja fritidsresenärer, helt enkelt.
